Ännu en reflektion efter bokmässan: det trendigaste ordet i litteratursverige och bland många av dagens författare verkar vara integritet. Det finaste man kan ha som författare i början på 2000-talet är hög integritet. Och ordet har liksom fått en ny betydelse; nu är det fint att vara orubblig, opåverkbar, oberoende, utan behov att härma, fråga eller kommunicera. Fulast är att beblanda sig, anpassa sig, falla till föga, ändra sig eller att vara villrådig. Integritet visar man framför allt genom att gå på tvärs eller ignorera, och genom att ogilla något allt starkare ju fler människor som gillar det. (Vad jag inte förstår är varför dessa kommunikationsfientliga författare ändå har ett behov av att publicera sig).
Jag ser ordet integritets betydelse närma sig ordet individualitets som i sin tur närmar sig ordet individualisms och jag hör hur flera av de traditionellt (!) vänsterorienterade författarna sjunger denna originalitetens och enskildhetens lov samtidigt som Hanne Kjöller och Peter Wolodarski skruvar upp nyliberalismen och hyllar individualismen på DN:s ledarsida.
Är det så att dessa författare, i det sekulariserade Sverige, i spillrorna efter monoteismen (en utveckling jag för tydlighetens skull vill säga att jag inte har något emot), vill bli de nya monohumanisterna?
Jag vill härmed slå ett slag för alla med låg integritet – de med tentaklerna ute, de transparenta, de vidöppna, de med våta fingrar i luften, de tillmötesgående, de vars jag med jämna mellanrum, frivilligt och ofrivilligt, blir ett vi.