Jag sitter vid skrivbordet i sovrummet och bloggar. Klockan åtta är det deadline och nu är hon sju. Utanför har det börjat skymma. Jag bloggar frenetiskt. För varje ord jag skriver blir texten längre. Jag prövar att tänja ut orden, likt en bungyjumpslineutprovarlärling sträcker jag ut mitt material i jakt på en punkt av jämvikt, den punkt av vila som infinner sig när man rasat och stigit och rasat och stigit och man hänger där trött och rusig mellan himmel och hav och texten är slut. Jag bloggar fem nya ord, nej sju. Jag avbryts av telefonen. Det är min kompis Lukas:
– Hej, det är Lukas, vad gör du?
– Bloggar.
– Vad skriver du om?
– Jag vet inte.
– Säg inte att du skriver att det skymmer, det gör du alltid, klockan är två på eftermiddagen!
– Jag vet inte.
– Hur långt har du kommit?
– Etthundrafyrtiofem ord nu.
– Och hur många ska du skriva?
– Har bestämt mig för minst trehundra.
– Kan du inte skriva något om mig?
– Det gjorde jag ju nyss.
Det blir tyst i luren, sen hör jag ett kraftigt brakande, eller väsande, eller frustande, och så blir det tyst igen. Lukas kommer tillbaka:
– Förlåt.
– Vad hände?
– Jag nös.
– Hur kändes det?
– Befriande.
– Får jag skriva om det?
– Skaffa dig ett liv!
Lukas slänger på luren. Han går ut i hallen och sätter på sig joggingskorna, öppnar ytterdörren och småspringer nedför trappan och ut på gatan. Han springer förbi den lilla närbutiken, lekplatsen och byggcontainern, springer ner mot vattnet där svallvågorna från drottningsholmsbåten sköljer strandstenarna fria från andskit, springer bort mot Västerbron men måste stanna under den stora lönnen vid kajakklubben, står där och rycker, huvudet guppar som på svallvågor och så böjs det bakåt med halssenorna spända som bungyjumpslinor innan det skjuts framåt i ett kraftigt ryck. Han nyser gång på gång medan skymningen faller och havet och himlen blir ett.
2007-09-25