Jag vägrar blogga

Jag vägrar blogga. Jag sitter djupt nedsjunken i den röda fåtöljen i vardagsrummet. Högst upp på ryggstödet hänger en liten kudde som jag vilar nacken mot. Min vägran är tillbakalutad, orubblig och kompakt. Jag tänker sitta här och titta ut över soffbordet, titta på fläckarnas färgskiftningar i den mörkgrå duken, vippa tårna upp och ned i strumporna, någon gång pressa dem mot mattan, gripa in i vävnaden, bara sitta här och låta deadlinen passera som en finlandsfärja i skärgården – en tyst, glidande koloss på väg mot Finland. Telefonen ringer ute i hallen men jag låter det passera. Jag hör telefonsvararen gå igång, hör min egen röst eka mot hallspegeln, hör min kompis Hanna säga något om Kronobergsparken men låter henne passera och fokuserar på min vägran. Plötsligt rycker det till i ljumsken. En ilsken långdragen vibration. Jag sliter upp mobilen ur framfickan och skriker i luren:
– Sluta!
Det är Hanna:
– Vad tar det åt dig, skrik inte. Var är du?
– I fåtöljen.
– Varför svarar du inte hemma då?
– Jag är upptagen.
– Vad gör du?
– Vägrar blogga.
– Säg inte att du gör det på tangentbordet!
– Jag.., det där vet jag ingenting om.
– Visst installerade du trådlöst nätverk förra veckan?
– Va?
– Har du datorn i knät?
Nu skriker jag igen:
– Det har du inte med att göra!
Jag trycker bort samtalet, slänger mobiltelefonen i soffan, sjunker tillbaka i fåtöljen och blundar. Det drar en kjall vimd mellan nackkiddern ocj nacken. det är deadline. Jag blundar och läter min vägrran strömma som lava fråm hjärtay ut i fingettoppana.