-Stort tack! Det känns fantastiskt roligt, särskilt som det är ett läsarpris.

-Jag är mer Radhusets dotter. Min miljö har aldrig varit naturens, förutom enstaka skogsplättar, men det har alltid funnits en längtan. Och den längtan finns nog med i boken. Det som Sofia drömmer om, att ta sig in i bergets grottor och labyrinter. Att stå nära något annat, som är större, än en själv. Men också att kunna gömma sig i det.

-Just för att den varit dold, och är det fortfarande. Det finns en tydlig koppling mellan dold kvinnohistoria, kvinnoförakt och kvinnligt självförakt. Vi vet inte vad vi varit med om, och vi ser inte trådarna som dras mellan då och nu. När man tar del av mönster, strukturer, blir det svårare att känna sig värdelös och lättare att förändra. Den egna berättelsen och samhällets hör alltid ihop.

-En skönlitterär text kan ju vrida och vända på perspektiv, spegla komplexitet, och inte minst gestalta. När man läser en roman ser man liksom med känslorna. Det kan hända att det landar i det omedvetna, men det bär man ju också med sig, och börjar kanske betrakta omvärlden lite, lite annorlunda. Inför Bergets döttrar har jag naturligtvis plöjt en jädrans massa faktatexter, och i romanen glider fakta och fiktion ofta ihop, jag gillar när det är på det sättet, det ena berikar det andra, det ena kan inte leva utan det andra.

-Det finns väl en mängd saker jag inte kommer åt, men visste jag vad det var exakt så skulle jag antagligen redan skrivit om det. Skrivandet är väl mycket att hela tiden närma sig sånt som känns riktigt svårt att skriva om. Sedan fanns det ett par recensenter som tyckte att kvinnorna i boken inte har någon sexualitet, och såg det som en brist. Klart som fan att det är en brist! Men dylik läsning blir i mina ögon naiv, man vill att det ska vara på ett sätt - ungefär som när man efterlyser starkare kvinnor, färre anorexiskildringar, eller vad det är man vill ha - men missar att tänka logiskt. Hur ska kvinnor kunna ha en sund och skön sexualitet när det nästan alltid får konsekvenser? Stämplingar, graviditeter. Det är skitsvårt att njuta om det inte får vara på ens egna villkor. Irma Frölander, eller Emilia Steen - det vet jag inte, skulle säkert ha skitbra sex om de fick ha det med någon av samma kön. Men då ska man våga det, eller bara klara av att tänka tanken, slås av en sån möjlighet, och det är inte säkert att tiden, samhället, tillåter det, alternativen har inte erbjudits. Sedan vill jag gärna skriva mer om det komplexa sexuella och det komplexa fysiska. Man har ju sådana områden som man vill bli bättre på, lära sig mer om, men det blir utmaningar på ett annat sätt än det som är omedvetet.

-Jag tycker jag börjar få förebilder nu. Kvinnor som tänker på sätt som attraherar mig, som Nina Björk. Eller som skriver på sätt som inspirerar, som Molly Johnson eller Stina Aronson. När jag hade publicerat min första novell i en tidskrift fick jag brev från Sara Lidman som gav mig respons, det betydde mycket, liksom att ha kontakt med Molly Johnson, eller att jobba tillsammans med Helene Rådberg och Carolina Thorell - att hela tiden få en tillförsel på andra sätt att tänka, känna, förhålla sig. Det har jag verkligen saknat när jag växte upp. Man var så fångad i sitt eget snäva synsätt.

-När jag börjar klura på en ny idé är det första som kommer färg och form. Bergets döttrar gick i olika gula nyanser, mot orange, brunt åt ena hållet och grönt åt det andra. Och nu har jag en roman som jag längtar efter som jag tänker i pastell. Där handlar det mycket om att nå djupare in i eller komma närmare ett språk som jag bara nosade på i Bergets döttrar, det är inget jag kan förklara egentligen, kanske handlar det om en sorts galenskap, att vara närmare något som inte tillåter styrning, kontroll, puts. Galenskap är fel ord, för det antyder att det skulle vara knäppt på nåt sätt, bortom normen, men handlar väl mest om att det är normen och inte galenskapen det är fel på.
Men jag skriver inte där nu, jag bara längtar, och skriver dramatik, och forskar, och väntar barn, och det räcker så.

Nina! Jo, jag kan och vill!