2010-03-10 · 16:21
Jag gråter igen.
Kanske är jag en känslig typ, men jag undrar verkligen:
Hur ska det gå för Juni?
Jag har precis läst ut Moa Herngrens "Jag ska bara fixa en grej i köket" och jag tänker att jag är så jävligt lyckligt lottad att jag inte inte är varken Juni eller Ingrid eller Astrid eller Kerstin.
Ensamheten.
Det är det som förföljer mig i berättelsen.
Ensamheten.
Och det är väl det som gör att jag ändå kan känna igen mig i berättelsens kvinnor trots att jag inte är alkoholist.
För det är ju alkoholismen det handlar om.
Skåpsupandet.
Nära som inte vill se.
Mammor som inte orkar med, utan tar ett glas på kvällen för att unna sig något, ett glas som blir två. Tre. Kanske fyra. Eller blev det en hel flaska?
"Mamma vad gör du ute i köket?"
Ensam i köket med vinet som enda sällskap. Tröttheten som gör att man bara orkar prata med den vita katten, en katt som inte säger emot, som tröstar och lindrar...
Och jag gråter på slutet, för det går ju som det måste.
Juni är åtta år.
Det går ju som det måste.
Ångestläsning.
Gråtläsning.
Kramläsning.
Kanske är jag en känslig typ, men jag undrar verkligen:
Hur ska det gå för Juni?
Jag har precis läst ut Moa Herngrens "Jag ska bara fixa en grej i köket" och jag tänker att jag är så jävligt lyckligt lottad att jag inte inte är varken Juni eller Ingrid eller Astrid eller Kerstin.
Ensamheten.
Det är det som förföljer mig i berättelsen.
Ensamheten.
Och det är väl det som gör att jag ändå kan känna igen mig i berättelsens kvinnor trots att jag inte är alkoholist.
För det är ju alkoholismen det handlar om.
Skåpsupandet.
Nära som inte vill se.
Mammor som inte orkar med, utan tar ett glas på kvällen för att unna sig något, ett glas som blir två. Tre. Kanske fyra. Eller blev det en hel flaska?
"Mamma vad gör du ute i köket?"
Ensam i köket med vinet som enda sällskap. Tröttheten som gör att man bara orkar prata med den vita katten, en katt som inte säger emot, som tröstar och lindrar...
Och jag gråter på slutet, för det går ju som det måste.
Juni är åtta år.
Det går ju som det måste.
Ångestläsning.
Gråtläsning.
Kramläsning.
SKRIV KOMMENTAR
·
2 KOMMENTARER
·
913 VISNINGAR
Pytteälgen
2010-03-10 · 23:25Monika Häägg
2010-03-11 · 09:09
Är också en sådan person som gråter, skrattar, känner ångest eller vad det nu är som förmedlas i boken. Lever i karaktärerna och känner deras smärta. Skall jag utsätta mig för det, tänker jag ibland. Jo, det tror jag att jag skall. Jag får större medkänsla, empati, förståelse för min omgivning och jag kan också förstå att det är lätt att vara fördömande. Lätt att tro att lösningen på problemet är enkel. Men jag har ju inte den drabbade människans kläder på mig. Jag kan aldrig veta hur jag själv skulle reagerat om jag burit en annan människas historia.
Senast inlagda
Mest aktiva läsvänner
Senaste ändrade
Mest besökta
Senast bildade
Populärast
Senast ändrad
4.
5.
kramar
Pytteälgen