2010-03-10 · 16:05
VÄNYA, BLINKA. En perfekt bild av ett personligt inre
”Romanen är den famlande människans genre”. Så säger någon av personerna i
Vänta, blinka. En perfekt bild av ett personligt inre,
den unga litteraturvetaren Gunnhild Öyehaugs debutroman.
En bok som gör den famlande läsaren språkalert, kulturellt bildad, förvirrat road, rörd och häpet läslycklig.
Att Vänta, blinka utsetts av norska läsare till Årets bok beror nog lika mycket på alla eggande metakommentarer om litteratur, film och popkultur som på Gunnhild Öyehaugs suveräna författartrix (parallellhandlingar, symboler, formuppvisningar ) som på …
ja, på att vi känner igen så förskräckande väl från våra egna liv de frågor som ställs.
Vem är jag i dina ögon?
Finns du någonstans, du som kärleksfullt ska lyfta min haka med ett finger?
Var finns du som verkligen vill se mig?
Vem är jag?
Romanens alltid närvarande berättare är ett litteraturmajestätiskt reflekterande ”vi”.
Kanske är ”vi” i Vänta, blinka en filmkameras lekfullt nyfikna och observerande öga som zoomar in allt det som händer berättelsens nio känsliga människor när de tumlar runt i Bergen, i Oslo och i Köpenhamn en januaridag år 2008.
Det som förenar dessa kvinnor och män kan vara ett besök på en konstutställning, en romans av något slag, längtan efter trygghet eller helt enkelt att ”vi” haft lust att låta dem mötas.
Se! Där har vi dem.
Litteraturstudenten Sigrid (23 år). Poeten Kåre (43 år). Kåres svartsjuka (ex?)flickvän basisten Wanna.
Mjölkspränga onani-performance-artisten Trine som längtar efter sin babydotter. Känsligt skälvande Viggo som alltsedan han var ett barn har älskat fiskhandlardottern Elida. Filmproducenten Robert, förälskad i regissören Linnea, som är förälskad i den gifte litteraturprofessorn Göran.
Samt Göran som märks på ett hjärtskärande sätt i romanen genom att han aldrig dyker upp.
Tämligen vilsna är de. Som Dante, som du, som jag. I mitten av vår levnads bana. Vilsna, längtande och självupptagna.
Romanens ”vi” är också de sublima kvinnorna Beatrice och Dulcinea från Dantes ”Den gudomliga komedin” respektive Cervantes ”Don Quijote”.
För vilka kan bättre än Beatrice och Dulcinea förstå och visa oss den problematik som den unga litteraturstudenten Sigrid kämpar med? Sigrid författar i romanens inledning en essä om filmens och litteraturens alla sublima och barbenta unga kvinnor: ”Sårbara kvinnor i för stora herrskjortor”. Som till exempel Charlotte i den berömda scen i Sofia Coppolas ”Lost in translation”, där hon traskar omkring i en stor herrskjorta i ett hotellrum i Tokyo.
Inkarnationen av gulligt sårbar kvinna. Ja.
Den person som ”vi” allra mest intresserar oss för är Sigrid. Hon känner sig ensam eftersom hennes bäste killvän har hittat en tjej. Hon längtar efter att någon ska se just henne, vilja förstå just henne, älska just henne.
När Sigrid i ett miniatyrporträtt på baksidan av en diktsamling möter poeten Kåre Tryvles fasta blick fantiserar hon om att Kåre är den som ska se, förstå, älska henne.
I romanens värld kan allt ske. ”Vi” låter den unga sårbara litteraturstudenten möta den medelålders poeten - som just har tagit ett break från sin fantastiska kvinna Wanda.
Kåre vill göra om den förälskade Sigrid till den Jesus som kanske får honom att glömma drömkvinnan Wanda.
Fast (tänker Kåre en gång) är Sigrid kanske inte Jesus. Utan en vampyr.
Fast (tänker Sigrid en gång ) är Sigrid kanske bara en PC-markör.
Väntande, blinkande och utan verklig existens.
Förutom dessa nio som tumlar runt inför varandras och läsarens blickar får vi i romanen Vänta, blinka möta kändisar. Som Uma Thurman från Tarantinos storfilm ”Kill Bill 2”, far och son Bush, Vergilius, Kafka, Camus, Olav H. Hauge, Danil Kharmas och Paul de Man.
I denna romans besynnerligt överraskande (och plågsamt välkända) värld finns det – förutom då de för stora herrskjortorna som kommer att återkomma i intrigen ett par gånger - också en kanelbutik.
Kanske också – kärlek.
Norrmän är tydligen inte bara oljerika, EU-obstinata och välvallade – de kan skriva också.
Jon Fosse. Jan Kjaerstad. Henrik Langeland. Annette Munch. Frode Grytten. KarlOve Knausgård.
Och – lägg namnet på minnet - den empatiskt begåvade absurdisten Gunnhild Öyehaug.
Lena Kjersén Edman
”Romanen är den famlande människans genre”. Så säger någon av personerna i
Vänta, blinka. En perfekt bild av ett personligt inre,
den unga litteraturvetaren Gunnhild Öyehaugs debutroman.
En bok som gör den famlande läsaren språkalert, kulturellt bildad, förvirrat road, rörd och häpet läslycklig.
Att Vänta, blinka utsetts av norska läsare till Årets bok beror nog lika mycket på alla eggande metakommentarer om litteratur, film och popkultur som på Gunnhild Öyehaugs suveräna författartrix (parallellhandlingar, symboler, formuppvisningar ) som på …
ja, på att vi känner igen så förskräckande väl från våra egna liv de frågor som ställs.
Vem är jag i dina ögon?
Finns du någonstans, du som kärleksfullt ska lyfta min haka med ett finger?
Var finns du som verkligen vill se mig?
Vem är jag?
Romanens alltid närvarande berättare är ett litteraturmajestätiskt reflekterande ”vi”.
Kanske är ”vi” i Vänta, blinka en filmkameras lekfullt nyfikna och observerande öga som zoomar in allt det som händer berättelsens nio känsliga människor när de tumlar runt i Bergen, i Oslo och i Köpenhamn en januaridag år 2008.
Det som förenar dessa kvinnor och män kan vara ett besök på en konstutställning, en romans av något slag, längtan efter trygghet eller helt enkelt att ”vi” haft lust att låta dem mötas.
Se! Där har vi dem.
Litteraturstudenten Sigrid (23 år). Poeten Kåre (43 år). Kåres svartsjuka (ex?)flickvän basisten Wanna.
Mjölkspränga onani-performance-artisten Trine som längtar efter sin babydotter. Känsligt skälvande Viggo som alltsedan han var ett barn har älskat fiskhandlardottern Elida. Filmproducenten Robert, förälskad i regissören Linnea, som är förälskad i den gifte litteraturprofessorn Göran.
Samt Göran som märks på ett hjärtskärande sätt i romanen genom att han aldrig dyker upp.
Tämligen vilsna är de. Som Dante, som du, som jag. I mitten av vår levnads bana. Vilsna, längtande och självupptagna.
Romanens ”vi” är också de sublima kvinnorna Beatrice och Dulcinea från Dantes ”Den gudomliga komedin” respektive Cervantes ”Don Quijote”.
För vilka kan bättre än Beatrice och Dulcinea förstå och visa oss den problematik som den unga litteraturstudenten Sigrid kämpar med? Sigrid författar i romanens inledning en essä om filmens och litteraturens alla sublima och barbenta unga kvinnor: ”Sårbara kvinnor i för stora herrskjortor”. Som till exempel Charlotte i den berömda scen i Sofia Coppolas ”Lost in translation”, där hon traskar omkring i en stor herrskjorta i ett hotellrum i Tokyo.
Inkarnationen av gulligt sårbar kvinna. Ja.
Den person som ”vi” allra mest intresserar oss för är Sigrid. Hon känner sig ensam eftersom hennes bäste killvän har hittat en tjej. Hon längtar efter att någon ska se just henne, vilja förstå just henne, älska just henne.
När Sigrid i ett miniatyrporträtt på baksidan av en diktsamling möter poeten Kåre Tryvles fasta blick fantiserar hon om att Kåre är den som ska se, förstå, älska henne.
I romanens värld kan allt ske. ”Vi” låter den unga sårbara litteraturstudenten möta den medelålders poeten - som just har tagit ett break från sin fantastiska kvinna Wanda.
Kåre vill göra om den förälskade Sigrid till den Jesus som kanske får honom att glömma drömkvinnan Wanda.
Fast (tänker Kåre en gång) är Sigrid kanske inte Jesus. Utan en vampyr.
Fast (tänker Sigrid en gång ) är Sigrid kanske bara en PC-markör.
Väntande, blinkande och utan verklig existens.
Förutom dessa nio som tumlar runt inför varandras och läsarens blickar får vi i romanen Vänta, blinka möta kändisar. Som Uma Thurman från Tarantinos storfilm ”Kill Bill 2”, far och son Bush, Vergilius, Kafka, Camus, Olav H. Hauge, Danil Kharmas och Paul de Man.
I denna romans besynnerligt överraskande (och plågsamt välkända) värld finns det – förutom då de för stora herrskjortorna som kommer att återkomma i intrigen ett par gånger - också en kanelbutik.
Kanske också – kärlek.
Norrmän är tydligen inte bara oljerika, EU-obstinata och välvallade – de kan skriva också.
Jon Fosse. Jan Kjaerstad. Henrik Langeland. Annette Munch. Frode Grytten. KarlOve Knausgård.
Och – lägg namnet på minnet - den empatiskt begåvade absurdisten Gunnhild Öyehaug.
Lena Kjersén Edman
SKRIV KOMMENTAR
·
6 KOMMENTARER
·
584 VISNINGAR
Annika K
2010-03-10 · 16:22kanel
2010-03-10 · 16:42
Läslycka!
Mira
2010-03-10 · 17:02
Det var på Bokcirklar jag läste det först!!! 
Sen fanns det att läsa om denna bok på ett antal andra nätsidor: DN, GP, Bokhora... Men det var alltså på Bokcirlar jag läste det först.
Så har jag fått lägga ännu en frestelse att lägga till boklistan...
Sen fanns det att läsa om denna bok på ett antal andra nätsidor: DN, GP, Bokhora... Men det var alltså på Bokcirlar jag läste det först. Så har jag fått lägga ännu en frestelse att lägga till boklistan...
bokaina
2010-03-10 · 17:58
Jag har tipsat mitt bibliotek att köpa den, så jag står först på tur när den kommer!
Nina Frid
2010-03-10 · 21:28
Jag har precis börjat i den! Vet redan att det är en bok i min smak!
Monika Häägg
2010-03-12 · 08:16
Läste också om den här innan jag upptäckte den på andra platser. Har också beställt den på mitt bibliotek och står först i kön. Det skall bli spännande!
Senast inlagda
Mest aktiva läsvänner
Senaste ändrade
Mest besökta
Senast bildade
Populärast
Senast ändrad
4.
5.
En måste-läsning, vad det verkar?