2010-02-07 · 22:23

Så högt färdas du i de tommaste vinterhimlar,
tapper som örnen i kraft av en ljungeldsvilja.
Du avstod att sträva till lycka, du valde stigar
branta, som skrämmer oss veka.
Så blek du vandrar,
vandrar med snabba och spänstiga steg som vinden.

Min värld liknar din, och den liknar den ändå inte.
Skrattande dansar min stjärna bland stjärnegåtor.
Din järngråa glädje, den älskar jag långt ur fjärran.
Lår mig få gå vid din sida
och nå med blicken
in i din vintriga värld och din ljungeldsvilja!

Gissa vem?
Karin Boye förstås
men vem talar hon till? Den kära? Den visa?
Sin själ?

Skriv kommentar

Kommentarer

Mira

2010-02-08 · 16:25

chrisma

2010-02-08 · 21:12