Aldrig som hon

2010-03-18 · 13:41

Äntligen har jag läst Lotta Thorséns bok som lämnade mig skakad och rörd. Till och börja med är språket exakt, utmejslat, med detaljer som skapar hela bilder, med dofter, stämningar, allt. Mycket fint och känsligt skrivet.
Jag känner Esters smärta i min egen kropp, och det är ingen behaglig upplevelse, men det är ett mycket bra betyg åt boken.
Den får mig också att fundera över min egen barndom. Jag växte upp i samma årtionde som Ester/Lotta och känner igen oerhört mycket, vilket är ganska skrämmande i sig. 60-talet känns så länge sedan och ändå så nära.

Mamman i boken är förskräcklig, en mardrömsmor som trycker ned sina barns huvuden för att själv kunna ha näsan över vattenytan. Hon offrar dem ständigt för att själv få bekräftelse från några lika hemska män, som i sin tur förgriper sig på Ester. Det är alltför smärtsamt att läsa om maktlösa barn som inte har någon väg ut ur sitt helvete.
Boken kretsar kring det onda arvet: vad för vi vidare till våra barn? Hur kan vi själva vara goda föräldrar när vi saknar en god förebild? Hur kan vi bli hela människor när vi blivit så skadade? Hur kan vi undvika att skada våra egna barn och stoppa det onda arvet?
Mitt enda minus är därför att jag saknar en ledtråd: vad har mamman egentligen varit med om eftersom hon blivit så kall och grym? Hur var hennes barndom? Vilka övergrepp har hon varit med om? Och: skedde småningom någon liten försoning - eller en total brytning? Är mamman i livet?
Detta saknar jag. Man kanske är det bara mitt behov av en förklaring, och ibland finns det kanske ingen.
En mycket stark bok.