2010-05-27 · 22:41

Ibland när man läser de första raderna i en bok så vet man bara!
Då lägger man undan boken ett tag och väntar på ett bättre tillfälle.
Så var det idag när jag öppnade och läste inledningen till Just kids, Patti Smiths berättelse om henne och Robert Mapplethorpe.
Ett bra tillfälle att läsa är nämligen inte när pizzan skärs upp av hungrig man till skrikande, och lika hungriga, barn.
Ett bra tillfälle är när pizzan ätits upp, barnen och mannen sover och bara mamman är vaken.
Som nu.
Jag har inte lyssnat på Patti Smith alls, men jag såg Robert Mapplethorpes foto-utställning i mitten av 90-talet när den var i Stockholm (på Moderna?).
Vackra blommor och... Ja, ni vet vad...
Nyfiken var jag då. Nyfiken blir jag igen.

Ja, ibland vet man bara efer dom första raderna.
Så nu ska jag läsa!

2010-05-25 · 13:31

Jag är en annan nu än den jag var 1997 när jag läste Simone och jag för första gången.
Nu läser jag den igen.
Hummar igenkännande åt det som står där.
Men tänker att det jag hummar åt nu är inte alls det jag hummade åt då.
Jag har strukit under. Skrivit i marginalen.
Idag förstår jag inte alls vad det var som var så speciellt, utan fastnar istället för andra saker.
Kvinnoliv.
Att behöva undertrycka sin personlighet för konventionen.
Att inte tillåta sig.
Och jag tänker igen på Kerstin Thorvall, Det mest förbjudna, och på de tre dagar gamla wienerbröden - först då kunde de ätas, färska hade de varit för goda (och därmed syndiga)...
För Simone är de andra saker som hon inte tillåter sig. Hon tycker inte om dockor för att hon inte får leka med dem. Lika bra att säga att man inte vill ha, när man ändå förvägras - dockor som liten flicka, andra saker som vuxen kvinna...
Och jag fortsätter att läsa.
1997 var jag nyförlovad, gick på journalisthögskolan och var ordförande i studentkåren.
2010 är jag gift sedan 12 år, har fyra barn och jobbar med rörliga bilder som journalist.
Klart jag stryker under andra saker nu...
Jag undrar hur Åsa Moberg hade skrivit samma bok idag...?

2010-05-16 · 09:52

Påminn mig om att alltid titta på Timmarna när jag känner mig det minsta missnöjd med mitt liv! (Eller läsa boken.) Berättelsen om de tre kvinnorna, Virginia Woolf, Laura Brown och Clarissa Vaughan, och de val det måste göra får mig alltid att inse att allt det har har i mitt liv är fantastiskt!
För...
Jag kom hem igår kväll efter en 40-årsfest och var sur.
Sur för att mina barn höll på att riva hela stället och för att jag istället för att konversera gästerna och födelsedagsbarnet fick hålla stenkoll på att barnen inte skulle spilla saft eller riva ner DVD-skivor eller hoppa i sängen eller... (Nej, 40-årsfiraren har inte själv barn..)
Och..
Sur för att den äldre kvinnan i sällskapet frågade mig om jag jobbade. När jag hade så många barn att ta hand om... OM JAG JOBBADE... EFTERSOM JAG VAR 4-BARNS MOR...
När jag förklarade att jag jobbade, så sa hon: "Ja, men du kan väl inte jobba heltid, då?" 
Och sen gick jag hem och tittade på Timmarna. Berättelsen om Laura Brown, som nästan tog livet av sig för att hon inte passade in i 50-talskvinnans tårtbakande lott, men som istället tog bussen norrut och lämnade man och två barn, bara för att få jobba och därmed överleva som människa och vars granne säger att man inte blir en riktigt kvinna förräns man blir mor. Berättelsen om Virginia Woolf, som inte fick vara en galen konstnär och modernistiskt geni och som längtar efter barn och familj. Berättelsen om Clarissa Vaughan som bara vill ta hand om andra människor och ordna roliga fester, men vars manliga homosexuelle vän, som hon alltid älskat och vars godkännande hon vill ha, tycker hon håller på med banala trivialiteter...
Allt det vi har och det vi inte har... Allt det vi inte har och det vi längtar efter...
Är det därför vi läser, ser på film, för att få dessa berättelser och få perspektiv på våra egna liv?Att berättelserna får oss att se det vi faktiskt har?
Jag gläds åt att få jobba och ha barn samtidigt! Att få ha en man som inte vill rädda mig från något, utan som ser mig som en jämbördig.
Visst är jag också fångad i en tidsanda, likt Laura, Virginia och Clarissa.
Men jag är glad för det jag har.
Och mina valmöjligheter är oändligt många fler än vad de någonsin hade.

2010-05-12 · 09:43

Jag gillar små böcker, kortromaner, noveller, tunt och fint... Tycker bättre om berättelser där jag får använda min fantasi till att fylla i mellan raderna än berättelser som smetar och svulstar i tusentusen sidor.
Djuraffär är en sådan liten bok som jag visste att jag skulle gilla redan innan jag läst första raden.
Det är absurt. Roligt. Skrämmande... Två kortromaner med beröringspunkter. Ensamhet. Oförmåga att kommunicera.
Jag kommer att tänka på Marie Hermanssons berättelser när jag läser. För i den första kortromanen händer något som faktiskt är omöjligt - en man som har en djuraffär hittar helt plötsligt något konstigt levande i en källare... Och i den andra kortromanen så händer... inte så mycket alls... utan jag får fantisera om vad och varför det som händer händer.

Igår damp Maria Ernestams nya berättelse ner i brevlådan hemma. Jag går och klappar lite på den. Jag vill först läsa klart Vildängel och Utrensning och så har jag fått låna Karin Alvtegens Skuld av en läsarvän. Nej, jag har faktiskt aldrig läst något av Alvtegen förut. Det är dags nu, för det verkar vara så att många gillar henne...

2010-05-09 · 18:02

Jag vill mycket gärna skriva något snällt om Suzanne Bröggers Slöjan.
Men det går inte.
Jag förstår inte.
Det är faktiskt så att jag börjar fnissa av ren förskräckelse över min oförståelse över hur detta kan ha... passerat många människor med något att säga till om vad gäller svensk bokutgivning.  
Jag försökte läsa Sölve för några år sedan.
Det gick inte heller. Fast av andra skäl.
Slöjan är skriven på vers av något slag. Det har inte framgått i recensionerna. I recensionerna har det istället framgått att det skulle vara erotik av något slag, men det är faktiskt mycket svårt att upptäcka i texten.
Kan det vara så att det inte passar mig, att Brögger numera är en kvinna i fel generation som berättar historier som jag inte har tillräckligt med livserfarenhet att förstå?
Eller att jag är så matad med en annan slags erotik så att jag missar det vackra i det subtila?
Det måste vara så.
För jag gillade ju Jadekatten.
Jag gillar det jag läser när jag på måfå slår upp Crème Fraîche (som jag verkligen ska fortsätta läsa ikväll!). 
Brögger har väl sagt att hon är så gammal nu så att hon inte behöver låtsas längre, eller nåt sånt. Och jag minns besvikelsen i Maria Svelands Bitterfittan i mötet med Brögger, som där säger att hon just är för gammal...
Man kan inte stå på barrikaderna ett helt liv, kanske är det omöjligt?
Men att skriva berättelser som kan ge något till alla, inte bara till sina generationskamrater... 
Det är nog det som är bra litteratur!

2010-05-08 · 17:42

Jag vill inte att det ska ta slut.
Eller...
Jag vill inte fortsätta läsa, för jag vill inte veta hur det går.
Eller..
Jag anar hur berättelsen kommer att sluta, men om jag inte fortsätter läsa så kan jag leva i lycklig ovisshet...
Jag läser Till sista andetaget av Anne Swärd och det är...
Ja, det är.
Ja!
Poetiskt galet vackert, hemskt, olyckligt, ensamhet, kärlek, lycka i huden, olycka i närheten...
Längtan. Mest av allt längtan, tror jag. Det är i alla fall det som jag kommer att komma ihåg.
Längtan.
Fåordighet.
Ofärdighet -
att livet aldrig någonsin kommer att bli färdigt.
Det finns egentligen inget annat slut på berättelsen än döden och däremellan finns bara längtan...
De där sista kapitlen som finns mellan mig och berättelsens slut...
Jag undrar om dom kommer att bli lästa...?