2010-01-31 · 11:02

Vad konstigt det är...
Nu när jag fått upp alla böckerna i bokhyllorna, nu när jag äntligen har börjat läsa igen, så kan jag bara läsa sådant som jag har läst förut. När jag står och ser på min bokhylla för att välja något att läsa så blir det:
Gammal bokhyllemat.
Något jag känner igen.
Gamla vänner från förr...

Jag brukar faktiskt sällan läsa om. Jag vill läsa nytt.
Men...
Jag har en aning om att det beror på att allt är så nytt omkring mig.
Jag vet inte var närmaste affär ligger, jag vet inte snabbaste vägen till kiosken, jag har packat upp det mesta men glömmer hela tiden till vilket skåp jag packat upp det till, jag vänder mig hela tiden åt fel håll i köket.
Åt vilket håll är söder?
Vad heter mina grannar?

I allt detta okända har jag läst gamla bekanta röster:
Maria Sveland,
Eva Adolfsson och framför allt
Klas Östergrens novellsamling Med stövlarna på, med novellen Veranda för en tenor.
Det är något självklart, enkelt i Östergrens språk. Och jag tycker att han är i lagoma doser i novellform - jag har faktiskt försökt att läsa flera romaner av honom, men tröttnar alltid på det enkelspåriga manliga... Han kommer ju aldrig ur männens värld, stackars Östergren, hur vackert och enkelt han än skriver; kvinnorna blir aldrig mer än statister...

Det är nog tionde gången, minst, som jag läser Veranda för en tenor. Och sedan Lisa Ohlins film kom, så ser jag Henriksson och Kjellgren i svartvitt framför mig när jag läser.
Som gamla bekanta. I något nytt.

2010-01-28 · 12:31

Äntligen läser jag igen.
Läslust!
Vi är nämligen ganska upp-packade i nya huset; böckerna är på plats i bokhyllorna, sängarna ihopskruvade och tallrikarna uppe i skåpen...
Fast jag började med en bok som jag kommer att tänka på länge.
Vinthunden av Getrud Hellbrand.
Jag sitter stum. Har ont i kroppen.
Det är sällan rader från en bok känts så fysiskt i mig. På huden.
"Vem vill plåga en ung kvinna?"
Det kommer att göra ont ett tag.
Det är när jag läser sådana här berättelser som jag blir så oerhört lycklig att jag är en rätt vanlig människa, med rätt vanliga besvär. Att jag inte skär mig, eller behöver plåga mig fysiskt för att veta att jag finns till. Att jag har människor som jag tycker om och som tycker om mig.
Men ändå...
Kunde det varit jag? Kunde jag blivit sån?
Kanske..
Och kanske är det därför det gör så ont...?
För att vissa tankar och vissa händelser snuddar vid något som jag inte vågar nämna, tänka eller klä i ord?
"Det enda som hjälper mot hud är vasst stål."

2010-01-20 · 22:10

Kulturklimatdebatten vindlar vidare i våra dagstidningar.
Idag publicerade DN mitt inlägg på DN Kulturdebatt, sid 4.
Och eftersom DN inte lagt ut texten på nätet, utan bara i döda-träd-format, så kommer texten även här:

"Men om du nu vill bli läst, varför skriver du då inte chicklit?"
Det var det jag frågade Jens Liljestrand när vi debatterade höstens olika litterära manifest på Medborgarplatsens Bibliotek i december 2009. Kanske lite tyket sagt till någon som både fått Tidningen Vi:s litteraturpris och disputerat på Vilhelm Moberg. Men som replik på "Jag vill faktiskt bli läst!" fungerade frågan. Jag minns också att Jens Liljestrand drog lite muntert på munnen, för visst insåg han att jag bara försökte få liv i en debatt där de flesta i panelen satt och tyckte likadant - att författare och kritiker får för lite betalt, att centraliserade bokinköp suger och att kulturklimatet i vårt land är på väg mot något ovärdigt.

Jag ser saken från andra hållet - läsarens. Och det var som läsare och upphovsman till Läsarnas manifest jag var inbjuden till debatten på Medborgarplatsens bibliotek. Som läsare är jag inte insatt i författarnas, kritikernas eller förlagens villkor. Jag ser bara resultatet - det skönlitterära verket. Och som läsare vill jag ha variation; i genre, berättarröst och litterär nivå. Jag vill kunna hitta både Camilla Läckbergs deckare, Jens Liljestrands noveller och Anna Hallbergs poesi i boklådornas hyllor.

Men ska man tro Anna Hallberg kommer det snart vara slut med det. Kvalitetsförfattarna håller på att dö sotdöden. Och inte nog med det - om svenska författare istället säljer sig och skriver litteratur som många vill köpa och läsa, kommer vi läsare snart att bli både minnesförslöade och destruktiva. Det känns faktiskt inget vidare, tycker jag.

Men vad är lösningen? Statligt avlönade författare som bara kritiker läser, men som enligt Anna Hallberg räddar demokratin från urholkning och hindrar klassklyftorna från att öka? Att lagstifta om köptvång av ett visst antal kvalitetslitterära verk med efterföljande husförhör? För vad jag inte förstår är hur författare som läses av några få, ska kunna rädda Sveriges befolkning från undergång. (Ja, nu är jag sådär tyken igen.)

Anna Hallberg har skrivit sin betraktelse - så här ser Kultur-Sverige ut idag enligt henne. Många tycker likadant. Men det vi måste göra nu är att diskutera hur vi vill att Kultur-Sverige ska se ut i framtiden. Och då kan inte debatten föras enbart av kritiker på DN Kultur. Den måste också föras där vi läsare är.

För trots att jag faktiskt är nyfiken på om Jens Liljestrand skulle kunna tänka sig att skriva chicklit för att få ihop stålar till fler kavajer, så skulle jag aldrig kunna tänka mig mitt läsarliv utan Paris-Dakar i bokhyllan.

Annika Koldenius
läsare och redaktör, Bokcirklar.se

2010-01-13 · 08:10

Äntligen har jag öppnat en bok igen!
Visserligen en barnbok, men vilken bok!

Till vildingarnas land av Maurice Sendak.

Jag köpte den på min lokala låda, tillsammans med Vildängel av Lina Forss och Vinthunden av Gertud Hellbrand och några andra nya barnböcker som alla handlade om spöken...

Jag satte mig med en kopp kaffe.

VILDING!

Inte ett ord för mycket. Bara det som behövs.
Och bilder till, som får fantasin att skutta glädjeskutt.

Ja, jag får börja mitt läsuppehåll lite långsamt, med få ord, med något vackert och ruskigt på samma gång. Med bilder för barn...

Vildingar och spöken!

Sen ska jag nog kunna läsa om Vildänglar och Vinthundar...

2010-01-10 · 21:50

Forgive me father, for I have sinned.
It's been three weeks since I last opened a book.

Ja, så hemskt är det faktiskt.

Och nu har maken packat ner alla böcker i pappkassar; bokhyllorna gapar tomma och pianot låter som det ska igen när det nu slipper betungande boktravar ovanpå.
Eller...
Han har inte packat ner alla...
"Nej, ta inte den, den läser jag", sa jag när han försökte stoppa ner Djuna Barnes.
"Är det därför den har legat på skohyllan i flera veckor?" svarade han då.

Vad skulle jag säga?

Forgive me father for I have sinned!
Inte heller nu ligger jag i soffan med en skön roman.
Jag tror att huvudet är för fullt med praktiska saker att ordna i denna världen, att jag inte kan förmå mig att ta in en fiktiv värld också.

Kan det vara så?

2010-01-06 · 15:43

Nej, nej, nej!

Nu är maken på Coop för att handla och då passar han på att köpa papperskassar att packa alla böcker i nu när vi ska flytta.

Jag är inte beredd!

Det kommer att dröja flera veckor tills jag kan packa upp dem igen, flera veckor tills jag får klappa på dem.
Och vilket jobb att sortera in dem i bokhyllorna igen! 
Dessutom är jag inte ens säker på att alla bokhyllor får plats där uppe under snedtaket, eller om jag är tvungen att skruva upp konsolhyllor...

Suck.

Om jag måste skruva  upp konsolhyllor kommer dröja flera månader tills jag får se mina böcker igen... Men det blir gott om tid att fundera på om jag ska sortera böckerna efter färg, som jag har nu, eller i bokstavsordning, eller bara huller om buller...

Hmmm... Hur sorterar man böcker i bokstavsordning i en flera meter hög, trekantig konsolhylla under ett snedtak...?

Hmmm....

2010-01-03 · 22:37

Har fortfarande inte läst en enda roman-rad på hela härliga ledigheten. 
Jag låtit hjärnan vila från bokstavsintryck och istället skapat mina egna små fantasivärldar medan jag legat i soffan och tittat upp genom de kala grenarna på vår stora ek.
I nitton dagar till kan jag göra det. Ligga i soffan på detta viset och fantisera.
Sedan är det dags att flytta soffan till ny adress, ny utsikt.
Nytt liv?
I vårt nya hem ska nämlingen maken och jag få en ateljé!
Dit vi flyttar finns det plats.
På tredje våningen i vårt nya radhus så ska vi ha ett vuxenrum dit bara vi har tillträde. Där ska vi få inspiration till att skapa! Skriva. Musicera. Läsa. Kontemplera...

Skrivbord.
Bokhyllor flera meter upp i nocken på snedtaket!
Läsfåtölj.
En vacker tapet.
En mjuk matta.

Böcker i travar...

A room of one's own!
(Även om jag får kommer att dela det med maken, så kommer inte barnen att få komma dit och riva ut... )

Vilken dröm.