2009-09-29 · 22:23

Vilken upplösning i Halva liv!
Just när jag tänkte att "nu kan det inte bli mer spännande", så...
Jo.
Men nu är den utläst.
Och jag saknar redan Jessica och farmor Viola.
Jag försöker fylla tomrummet med Bergets döttrar, men tycker den är rörig och vill säga för mycket. Ja, jag vet att det är en kollektivroman, men sådana passar kanske inte för en 4-barnsmamma med heltidsjobb som knappt minns vad hennes barn heter. Hur ska jag då komma ihåg alla karaktärer som Anna Jörgensdotter målar upp?
Jag tror jag läser ut Bergets döttrar när det blir lov och semester. Faktiskt.
Nu roar jag mig med Jasper Fforde istället...

2009-09-27 · 21:54

Halva liv är så bra så att jag måste klura lite på hur jag ska kunna skriva om den, så att ni ska förstå det!
Men jag kan säga att jag läser varje ord. Varje ord!
(Vilket är ovanligt för att vara en snabbläsare som jag...)
Men det är något i det stillsamma vedmodiga, men ändå kvicka och finurliga som jag fastnar för. Något i tonen...

Och berättelsen.
Jag vill veta hur det går. Så är det bara.
Det är något med kvinnor i flera generationer som alltid lockat mig till läsning, ända sen jag läste Anna, Hanna och Johanna. Något i både det vi får med oss genom generna, men också det som vi försöker bryta mot. Och jag könner igen mig i Jessicas önskan att ha velat lära känna sin farmor lite bättre. Det skulle jag också gärna gjort.

Nu är jag på sid 174 och funderar allvarligt på att offra nattsömnen för att läsa klart. (Vilket jag tyvärr inte kommer att göra eftersom jag har ett möte imorgon som jag måste ha alla hjärnceller i behåll på... Så jag måste vänta ända tills imorgon för att läsa till slutet. Jupp!) En av hemligheterna har just avslöjats, och även om jag på något sätt anat hur det låg till, så kan jag ju inte veta förräns det står där, i varje ord.

Jag kommer faktiskt att tänka på Åsa Larsson när jag läser Halva liv. Också Åsa Larssons berättelser är skrivna så att jag vill läsa varje ord, stanna upp, vila i bilderna. Kanske är det självklarheten i hur de båda använder korta uppmålade ögonblicksbilder som gör att jag helt plöstligt befinner mig mitt i berättelsen, som om jag vore där mitt bland karaktärerna! Under isen, dörren, vattnet, snön hos Larsson. I huset, på stranden, bland minnena hos Strandberg.

Och Mats! Vi sågs ju på mässan (fast vi stod på Centralen)! Du är ju en rar och trevlig människa!
Inte trodde jag att du skulle skriva så... att det fångade mig så!

Nu inser jag att jag låter lätt förälskad,
men visst är det så?
Att när en bok kommer vid rätt tillfälle, så blir det som en förälskelse? Man ser inte bokens fel och brister, utan bara det som är fantastiskt och bra?
Kanske det här är en bok att läsas vid PMS helt enkelt...? Haha! När de vackra vemodskänslorna redan finns där?

Men det är skönt att vara förälskad ibland!

2009-09-26 · 20:58

Tunga kassar släpade jag hem på tåget till Borås idag.
Jag var säkert inte ensam om det.
Och faktum är att jag såg många gå omkring med små resväskor på hjul inne på mässan...
Aha!
Jo, nästa år gör jag det också, tror jag...

Poppy Z Brites Utsökta lik var jag ju bara tvungen att köpa efter snacket här på sidan. 
I Daidalos monter hade jag kunna köpa hela bokbordet, men nöjde mig med Foucaults Sexualitetens historia i tre band och Zygmund Baumans bok om varför vi helt plötsligt hyllar individen.
Sekwa hade fina mässerbjudanden, men jag har ju läst en del så det blev bara Den röda soffan, och så fick jag en deckare på köpet - Bombyx.
På Brombergs köpte jag Alain de Bottons Arbetets lust och leda och Nicole Krauss debutroman Man utan minne.
Och jösses... tre nummer av språktidningen, några nummer av Filter, och...
det tyngsta:
Tre sprillans nya kokböcker - Hurra!
Systrarna Eisenmans nya kakdessertalldelesförmångakalorierbok, Rune Kalf-Hansens Ekologiska kök och Klaras Hälsokök.
Nästa år ska jag också ladda med mer kontanter - att jag aldrig lär mig att småförlagen inte tar kort! Rosenlarvs utbud var lockande, Vertigos också, men pengarna slut... Buhu!

Nästa år - mer kontanter, väska på hjul!
Kan man längta redan?

2009-09-25 · 09:19

Jag har ju sett böcker förut, jag vet hur dom ser ut...
Men ändå....
Att det finns så mycket.
Det tar ju alltid en halv dag att orientera sig, att förstå hur hallarna hänger ihop, att veta vad som är höger och vänster och framför allt - vilket håll som leder ut mot Korsvägen och frisk luft!
Igår, torsdag, gick jag varv på varv, lyssnade på författare, intervjuer, paneldebatter, kollade in vad som fanns, "nej vi tar inte kort".
Jag stod länge i Sveriges Radios monter och lyssnade på debatten om den nya litteraturen, bland annat Daniel Sjölin och Martina Lowden sa kloka saker som jag nu glömt bort, jag lyssnade också på Augustin Erba som berättade om sin "Ensamhetens broar" (LÄS!) intervjuad av en mycket bra och följsam man-människa (vet inte vem) och lyssnade sedan i samma monter till Mia Skäringer, intervjuad av en så galet dålig man-människa (inte heller här har jag ett namn...)så jag inte kunde stå kvar och lyssna eftersom jag tyckte så synd om Mia Skäringer som var tvungen att sitta kvar och svara på dom dåliga frågorna...
Jag träffade Lotta Th (som kände igen mig och försynt ropade "Annika?") och jag hoppas att du minglade trevligt på förlaget på kvällen...

Böcker, ja...
Idag vet jag var jag ska gå med mina hämtade kontanter...
Till Sekwa!
Bland annat

2009-09-24 · 08:41

Läsarmiddagen ikväll!
Alla vi läsvänner som är på mässan i  Göteborg är välkomna! (Och vill ni ta med er en vän så går det bra, såklart!)
Samling på Mornington hotel, Kungsportsavenyn 6, kl 19, i puben.
Jag hoppas att ni känner igen mig... Nina Frid är nämligen sjuk och kan inte komma ner till Göteborg. (Så låt mig inte stå och hänga själv i puben för länge, kom kl 19 )
Vad hemskt det måste vara! Tänk att bli sjuk dagen innan bokmässan, vilken mardröm!
Hoppas vi ses ikväll!

2009-09-23 · 09:12

Är det så att alla franska författare är absurda?
Eller är det bara jag som haft tur?
Jag läste ut Castillons novellsamling igår... Helt galet bra och totalt vansinnig!
Jag har egentligen inte läst så mycket franskt, förutom Castillon bara Darrieussecq...
Men det är något där, i det franska, som inte finns i det svenska som jag vanligtvis brukar läsa.
Just något vansinningt, absurt...
Eller finns det absurda svenska författare på samma sätt?
Har jag missat något?

 

2009-09-21 · 21:03

Nä, nu vill jag veta vem Hans Koppel är.
För nu tror jag att det är en kvinna.
Det måste det vara!
Annars är det en osedvanligt upplyst man med stor insikt i det kvinnliga psyket. Jag skrattade så jag kiknade i söndags när jag läste Medicinen.
Det tog lite drygt en timme och var värd varje minut!
På ett sätt skulle jag faktiskt vilja kalla detta chic-lit.
Jo, faktiskt!
Igenkänningsfaktor, storstad, medier, någon slags utveckling av karakären (om just det är ett måste...? Kanske?), lite sex, en kvinna i huvudrollen...
Räcker det så?
 

 

2009-09-17 · 21:39

Att läsa Bodil Malmsten är som attt lyssna på morgonradio.
Man känner igen.
De är gamla bekanta...
Finns där varje dag och håller en sällskap. Att läsa "De från norr kommande leoparderna" är som att ha ett samtal med en gammal vän.
Bara prata lite...
Lite i taget.
Små betrakteler över livet.
Ja, det här vet ju ni som läst Malmstens loggböcker från Frankrike.
Jag minns helt plötligt att jag blev irriterad när jag läste den förra loggboken, för att hon klagade så.
Men inte nu. Inte den här gången...
Kan det bero på att hon samtidigt skriver Sista boken från Finistère och att hon får tillräckligt med utlopp för klagan där...?
Oj vad jag gillar Malmsten när hon sitter på flygplanet och klurar på de som hon tror mötts vid kaffeapparaten och som nu kanske har en affär och dom ser inget kära ut, utan verkar ångra sig och som hon vill skrika till "gå av planet innan det är försent".
Oj vad jag gillar Malmsten när hon förundras över påvens besök i Paris.
Små berättelser ur livet.
Som en vän.
Som morgonradio.


 

2009-09-15 · 21:01

Jo, ja, den var väl bra.
Hypnotisören.
Typ.
En spänningsroman. Inget mer. Med detaljerade bilder, detaljerade händelser, som gjorda för filmatisering.
Men jag gillade att personerna i boken var så vanliga. Att de kändes som riktiga människor, med alla fel och galenskaper som riktiga människor har.
Jag gillade att det fanns många människor i berättelsen.
Och jag gillade hur de pratade med varandra.
Eller hur de inte kunde prata med varandra...
Ibland kommer jag på mig själv att undra om Alexander eller Alexandra skrivit det här stycket, för ibland så ändras stilen. Plötsligt.
Jag kan nästan höra dem prata med varandra : "Åh, älskling, kan du inte ta över lite... hitt på nåt..." På vissa ställen känns det verkligen snabbt ihopkommet. På vissa ställen verkligen too much, att "NU TAR VI I SÅ MYCKET VI KAN!".
Och jag ser dem sitta framför varsin dator och fnissa...
Jag kommer på mig själv att undra vad de vill berätta? 
Något om psykvården? Om alla trasiga människor som finns?
Om längtan efter något?
Eller ville de bara ha kul? 
Tjäna pengar? 
Le lite åt en gemensam hemlighet (nåja, den var ju inte hemlig så länge...)?

 

 

2009-09-13 · 21:15

Idag fick jag ett behov av att läsa Hypnotisören.
Det kan vara så att den legat till sig och väntat på rätt tillfälle, för egentligen läser jag ju fyra andra böcker parallellt, egentligen borde jag inte börja på en femte bok... Jag gillar ju Bodil Malmstens små livsbetraktelser i den senaste loggboken, gillar Anna Jörgensdotters fantastiska berättelse om Bergets döttrar, skrattar och fnissar åt Jasper Ffordes Thursday Next.. Siri Hustvedts senaste är jag inte så förtjust i, tycker den är långsam och ointressant, men läser ändå för engelskan.
Men idag.
Ett behov av Hypnotisören.
Ett trängande behov, ett skriande behov.
Av spänning. Handling, händelser, psykopater...
Kanske är det för att jag bara sovit tre timmar inatt, eftersom jag varit på bröllopsfest i Stockholm och dansat, ätit, konverserat och sedan tagit ett tidigt tåg hem till barnen. Huvudet vill sova, men kroppen måste vara vaken, så jag håller mig vaken med läsning; ord som uppåttjack, handling som ögonöppnare.
Jag är så trött, så trött, men håller mig vaken med en Hypnotisör...
Behovet att läsa mot behovet att sova.
Idag betvingar jag sömnen med spänning och går vaken omkring med trötta mungipor, svaga armar och ger barnen korv med bröd till middag.
Hypnotisören.
Ja, den är bra.
Inte jättebra,
men tillfredsställer behovet.


 

2009-09-05 · 13:04

Det är berättelsen som är det viktiga.
Jag tror att det är så enkelt.
Och jag läser också med intresse det Martina Lowden skriver i dagens DN Boklördag, som ju på ett sätt är ett rasande frågetecken inför dagens litteraturkritik.
Hon skriver att: "Bokens idéinnehåll hastar båda över på några referensartade rader, misstänkt lika baksidestexten." Och Lowden frågar efter andra bedömningsmallar än formen för en bok, andra mallar än hur "ny" eller "traditionell" den är.
Och då tänker jag på hur våra chattcirklar brukar se ut här på Bokcirklar.
Visst är det så att vi pratar om formen och språket. Visst är det så att vi tycker olika om stilen eller dramaturgin.
Men det är innehållet, berättelsen som engagerar oss läsare. Det är det vi diskuterar, det är det vi lär oss något av, det är därför vi läser. Det är i berättelsen vi lär oss något nytt, känner igen oss eller får upplevelser utanför det vanliga. (Och kanske är det det som det första författarmanifestet är ute efter, maskerat i näsvisa formuleringar?)
Och som en tanke... På min lokala boklåda fanns idag ett rea-exemplar av Jasper Ffordes "The well of lost plots". Lyssna här:
"But changes are afoot within the world of fiction. The much-awaited upgrade to the centuries-old book system - in which grammasities will be exterminated, punctuation standardised and the number of possible plots increased from eight to astonishing thirty-two - is only weeks away."
Ska bli kul att läsa.


 

 

2009-09-01 · 22:10

Hedengrens.
Ett måste när jag är i Stockholm.
Särskilt pockethyllorna fyllda med litteratur på engelska lockar.
Och vilken tur att jag hade både kamera och stativ att bära omkring på (eftersom jag rest till Stockholm för att intervjua Torbjörn Tännsjö), för annars hade det blivit en större kasse. Nu fick jag bara köpa så många som rymdes i min handväska... Två, helt enkelt...
Och eftersom jag varit nyfiken på Philip Roth ända sen Kobra-intervjun med Isabel Coixet, så blev jag glad, glad när The Dying Animal stod i hyllan. (Coixet har regisserat filmen Elegy, som bygger på Roths berättelse.)
Ja tack.
Jag läste ut den genast. Stor text, 156 sidor.
Först satt jag på Dramatens trappa i septembersolen och väntade på mitt kaffesällskap. Och när kaffesällskapet vinkat av mig på perrongen, så läste jag hela tågresan hem.
Den var... pratig. Skriven som en lång monolog. Jag gillade den och gillade det för mig ovana perspektivet att höra en äldre manlig röst som berättare av en mycket sexuell historia; hur den åldrade kritikern och universitetsläraren minns några av sina många sexuella erövringar (gärna fd elever..), hur han minns den sexuella revolution han varit en del av, hans besatthet av Consuelas bröst...
Jag kände igen scener från filmen.
Och fnissade när jag äntligen läste, den av Isabel Coixet borttagna, avsugningsscenen, som var betydligt mer vågad än jag föreställt mig.
Tåg är bra läsplatser.
Och när man läst något man vill reflektera över, så är det bara att titta ut genom fönstret och glo på det förbipasserande landskapet som om det vore det mest naturliga i hela världen...
Läsa, tänka, glo...