2009-08-30 · 22:43

Läsarmanifest och bokminnen
Att flytta om böcker kan få oanade följder.
Idag har vi flyttat ner tre bokhyllor från ovanvåningen. Jag har burit ner travar och sprungit upp, burit ner fler travar och sprungit upp...
En oväntad konsekvens av att flytta om böcker, är att det kommer fram böcker som råkat tappa bort sig bakom.
Idag har Morvern Callar, Bitterfittan, Islandet, Rödby-Puttgarden och Edith Södergrans samlade dikter ramlat fram i ljuset. Jag smekte bort dammet från de stackas små liven och gav dem betydligt mer framträdande platser. Callar på vitt, Bitterfittan på rosa, Islandet på gulaprikos, Rödby-Puttgarden på blått och Edith på lila. (Jo, jag sorterar fortfarande efter färg.)
En annan konsekvens är att man måste stanna upp och fundera när man bär omkring på vissa böcker: en blanktummad Den långa flykten (Blått), en marginalskriven Simone och jag (Rött), en oläst Fördjupade studier i katastroffysik (Rött. Varför läste jag inte mer än två kapitel i den?).

Och varför, varför måste alla deckare ha svart omslag?

När hushållet enbart får plats med fem Billybokhyllor i ek, 60 cm breda, så får man ibland välja bort att spara böcker, ge bort dem helt enkelt. Gemensamt för alla böcker jag har valt att sparaoch pryda min hylla är att jag verkligen, verkligen tycker om dem. De bär med sig minnen, läsupplevelser, och jag skulle vilja läsa om alla!

Under helgen har jag också gått omkring och lurat på gångna veckans författarmanifest.
Och klurat ännu mer på ett Läsarmanifest.
För jag blev... kan jag säga förvånat upprörd när jag läste det första manifestet.
Motmanifestet i all ära, men...

Är det någon som frågat vad vi läsare vill läsa?

Ett läsarmanifest är på gång.

Så mycket kan jag säga!

Och så tänker jag på de böcker jag idag burit ner. De jag sparat.
Hade de författarna något manifest att följa?
Eller blev det bra berättelser ändå?

2009-08-24 · 17:11

Mäster handlar om August Palm.
Och Alexandra Coelho Ahndoril kryper under skinnet, under huden på människorna, på samma vis som i Stjärneborg och Birgitta och Katarina. Det är lika smutsigt och skrämt; människorna är lika fattiga och rädda, men de brinner för något som är större än dem själva. I Stjärneborg var det vetenskapen, i Birgitta och Katarina religionen. I Mäster är det politiken.
Men kanske… kanske… har jag vant mig vid hennes språk, hennes stil?
Jag undrar…
För den här gången får jag inte samma lyckorysningar av orden som tidigare, inte samma vilja att veta hur det går, inte samma medkänsla för kvinnorna och barnen.
Jag vill verkligen tro att politiken som ämne berör mig lika mycket som religionen och vetenskapen.
Men…
Kanske är det så att man vänjer sig vid en författare?
Att ingenting kan mäta sig med det första kärleksögonkastet, det första mötet?
(Hemskt om det vore så, eller hur?)
Men Mäster kan inte mäta sig med Stjärneborg.
Jag förstår inte drivkraften bakom August Palm.
Jag lyckas inte med att förstå.
Kanske är det det som är problemet?
Att det som jag tidigare tyckte var så fantastiskt med Coelho Ahndoril, hennes språk, nu skymmer det hon vill berätta?
Att språket blir ett manér?
Ja, så är det nog...

2009-08-21 · 16:38

Oj, jag har ju läst två böcker som jag inte knystat ett ord om här på Bokcirklar.
Kärleksroman av Carina Burman och Mäster av Alexandra Coelho Ahndoril.
Det är inte av illvilja, utan av recensionsdagsheder.
Jag återkommer till dem, jag lovar.
Det är dock svårt att försöka läsa något efter de två... Elegy var också en stark berättelse, om än dock på film.
Men... så jag tog mig an en lättsmält historia utan botten, bara ren och skär underhållning.
Det är författaren till "Marley och jag", John Grogan,  som kom ut med en ny bok i våras, som heter "Den långa vägen hem" och som handlar om hans uppväxt i en hyperkatolsk medelklassfamilj i USA på 60-talet. Den kallas faktiskt "memoir" på den officiella hemsidan.
Den har legat på pianot ett tag och bidat sin tid, hela sommaren har jag gått och gluttat lite, men inte riktigt varit på humör.
Men, som sagt, ibland är det lättsmält som gäller...
Dags nu.
Den är... tja...
lättsmält...

2009-08-18 · 15:36

Manligt/kvinnligt
Två romaner utlästa på två dagar.
Hornsgatan och Kärleksroman.
Inte undra på att jag blir sugen på att titta på film.
Och efter att ha sett Kobra-intervjun (kolla på SVT Play) med spanska Isabel Coixet, så gick jag genast och hyrde Elegy.

Elegy är berättelsen om den äldre författaren/universitetsprofessorn som förför yngre kvinnliga studenter på löpande band, lär upp dom sexuellt och som sedan dumpar dem, men som vid sin senaste erövring finner sig vara både svartsjuk och full av ålderssångest.
Filmen är baserad på en berättelse av Philip Roth, "The Dying Animal", och i Kobra berättar både Coixet och Roth om sin syn på berättelsen; bland annat om hur Coixet väljer bort en avsugningsscen.
"Gubbslem", tycks hon mena, och ryser vid blotta tanken på läppar och lemmar.
"Central för hela berättelsen", menar Roth, eftersom det visar på ändrad maktbalans när Consuela låtsas att hon biter till, och som gärna ville att Coixet skulle ha med ljudet när Consuela biter till med tänderna.
"Det där äckliga ljudet", menar Coixet.
"Så här", demonstrerar Roth, och biter till...
Och så träter de lite mer om vad berättelsen berättar egentligen...
Äldre män och yngre kvinnor.
Eller har åldern ingen betydelse? 
Eller all betydelse?
(Min vän, vi kan kalla henne "L", var länge gift med en 23 år äldre man, jag ska genast fråga henne...)

Det fascinerar mig hur en manlig berättelse om att begäret finns, trots att kroppen blir äldre, tolkas av en yngre kvinna. Det finns ändå ett hjärta där, en omtanke om människan som ju hela livet går mot döden, en omtanke om både om männen, och om kvinnorna.
Men jag kan bara föreställa mig hur kvinnorna och männen skulle ha porträtterats av en manlig regissör... en manlig fotograf...
Skulle det blivit någon skillnad?
Ja, såklart. Men hur?
Skulle kvinnorna blivit klippdockor?
Männen utan gråt och sorg?

Jag har sett filmen.
Nu vill jag gärna läsa berättelsen.
Som en jämförelse...

2009-08-14 · 10:50

Böcker försvinner ibland hemma hos mig...
Någon hittar den och tycker att den passar bättre... under soffan, till exempel.
Eller bakom toaletten.
Eller i tidningsåtervinningen.
Nu har två böcker mystiskt försvunnit, Hornsgatan och Den nya Evas passion.
Att "Eva" försvunnit kan jag begripa, för den är en liten, smal, blåsvart pocketbok; som gjord för att gömmas i små skrymslen...
Men "Hornsgatan är stor, inbunden och ORANGE!

Hur? Var? Vem?

Så jag var tvungen att börja på en tredje bok igår kväll. Kärleksroman av Carina Burman. (Nåja, det är ju aldrig så att jag någonsin känner ett olusttvång inför att börja på en ny bok, men...)

Jag gillar Carina Burman.
Jag har nog läst det mesta hon skrivit, ända sen "Min salig bror..."
Jag gillar hennes ton, hon har lite fjär humor, är lite raljant, bitsk...

Återstår nu bara att gå på bokjakt... Få se nu...i diskmaskinen har jag ju inte letat...
 

2009-08-13 · 12:54

Nej, nej, nej.
Där gick min gräns.
För jag tror inte att jag gillar den sortens... ironi?
Eller vad nu Ernst Brunner vill åstadkomma.
Fast samtidigt är jag nyfiken på vart han är på väg med sin medie- och män-är-djur-kritik. Någonstans hoppas jag, för jag tänker läsa vidare.
Men jag fick rätt surarga uppstötningar när jag läste just det kapitlet...
Gubbslem? Jag tror det...
För inte vill han väl slå ett slag för den fria kvinnliga sexualiteten på just det sättet?

2009-08-09 · 21:03

Den är inte alls så dålig som den verkade vara!
(Om det var någon som läste Mårten Blomqvists recension av Ernst Brunners Hornsgatan i DN i helgen...?)
Jag har roligt när jag läser Hornsgatan.
Jag gillar figurerna i den. (För det är figurer, karaktärer... karikatyrer?)
Men det är säkert också för att jag gillar och längtar efter Stockholm just nu.
Ernst Brunner är egentligen inte alls en författare som jag har haft en relation till, tidigare, inte läst något.
Inte Kocksgatan.
Vet att han gillar fotboll.
Har han inte skrivit något om Edith Södergran?
Och kanske är det därför?
Jag har inga förutfattade meningar.
Läser texten som en berättelse.
Och det är roligt.
Jag har roligt.
Och jag gillar hans språk!

2009-08-07 · 22:09

15 böcker... Min lista.
Ja, uppmaningen på Facebook är gör mig nyfiken. 15 böcker på 15 minuter, de som man först kommer att tänka på, helt enkelt... och som dessutom ska ha betytt något för en...
Idag ser min lista ut så här (imorgon säkert en helt annan..):

1. Förföraren, Jan Kjaerstad
2. Händelser vid vatten, Kerstin Ekman
3. Pappan och havet, Tove Jansson
4. Andarnas hus, Isabel Allende
5. Kafka på stranden, Haruki Murakami
6. Kärlekens historia, Nicole Krauss
7. Agnes hjärta Edward, Lina Forss
8. Grundläggande genetik, Mikael Fant
9. Stjärneborg, Alexandra Coelho Ahndoril
10. Hästarnas dal, Jean M. Auel
11. Simone och jag, Åsa Moberg
12. Den hemliga historien, Donna Tartt
13. Det mest förbjudna, Kerstin Thorvall
14. Bitterfittan, Maria Sveland
15. Ett år av magiskt tänkande, Joan Didion

Nu när jag ser listan i sin helhet, så inser jag att det är en hel del nya romaner som tagit plats där, men det är faktiskt dom jag både kommer att tänka på och som samtidigt betytt något av olika anledningar.
Hästarnas dal gav mig en stark, påhittig kvinna att se upp till i mina tidiga tonår.
Stjärneborg fick mig att inse att det fanns många olika sätt att skriva på.
Kafka på stranden visade mig att en författares magi och fantasi inte behöver ha några gränser...
Ett kapitel i Grundläggande genetik fick mig att börja skriva själv.
Kärlekens historia - jag har nog aldrig gråtit så mycket. På flera ställen. Många gånger. 

Märkligt.
Vilken kraft det finns i berättelser!

2009-08-05 · 22:58

Nyfiken på Mari Jungstedt?
Läs nya intervjun med deckarförfattaren Mari Jungstedt under rubriken "Nyfiken på deckare".
Vi lottar också ut hennes bok bland dom som svarar rätt på frågan!

2009-08-03 · 22:03

Vad är kärlek?
Alain de Botton försöker verkligen gå till grunden, betrakta kärleken från olika håll, försöker förstå varför han och Chloe dras till varandra, varför just de två blir förälskade, kära... till och med älskar. Och han tar författare, filosofer, historiker och ekonomer (!) till hjälp för att rationellt förklara något, som såklart, inte är särskilt rationellt.
Den inledande delen gjorde mig arg, mest för att hans första tankar om Chloe, varför han dras till henne trots att han itne känner henne, innehåller en del... nedlåtande kommentarer om det kvinnliga.
Men ju längre in i berättelsen jag kommer, desto mer fascineras jag av hans lärda tankar om den där känslan, som är så svår att sätta ord på.
"Men så är det ju!" utbrister jag ganska ofta. Men också:
"Så där är det ju inte alls!"
Är kärlek enbart att vara intresserad av den andra personen?
Eller älskar jag en person, för att den gör mig till en bättre människa?
Eller för att vi har många gemensamma minnen? 
Av gammal vana...?
Eller för att personen ser de egenskaper hos mig som jag gillar att hålla fram? 
"Vi behöver andra människor för att rättfärdiga vår existens", skriver de Botton.
"Problemet är att vi i stor utsträckning är utlämnade till deras förmåga att tillskriva oss rätt identitet... och den människa vi delar säng med måste vara en skicklig mellanlänk för att vi inte ska känna oss vanställda och oriktigt framställda."
Kanske just så?