Sorg och saknad!

2010-08-30 · 20:46

Eftersom jag rör mig skamlöst mellan att berätta med ord och berätta med rörlig bild, så blir jag ofta fascinerad av när någon lyckas med att utnyttja respektive medium på ett sådant sätt så att det omöjligt skulle kunna berättas på något annat sätt.
Jag såg en film i lördags. Det var en fantastisk film på många sätt. Och visst är det så med film, precis som när man läser en bok, att det ska vara rätt film vid rätt tillfälle för att det ska beröra på något sätt; ibland är man mottaglig för ton och innehåll, ibland inte.

I lördags var jag mottaglig för En enda man (A single man), Tom Fords debutfilm med Colin Firth i huvudrollen som mannen som förlorat sin älskade och som sörjer honom så mycket att han nu bestämt sig för att han inte vill leva längre.
Berättelsen handlar om sorg. Om minnen. Om längtan. Om saknad. Och det underbara sättet som det berättas på utnyttjar allt som filmkonsten är så fantastisk på i kombination - bilder! färger! musik! skådespeleri! Det är något med män som sörjer, som längtar som jag.... I en av de första scenerna i filmen så kommer beskedet att den älskade har dött. Jag gråter inte. Men det kommer ett dovt stönande från magen som jag inte kan hålla inne. Det gör fysiskt ont att se på. Jag måste blunda.
Jag fascineras över hur sorgen och gråten blir ord och ljudlös eftersom ljudet helt enkelt plockats bort i just den scenen, hur effektfullt det blir. Och sedan, samma sak i en annan scen. Ljudlös sorg.
Jag fascineras också över hur den gråbeige sorgfärgtonen i filmen sakta tonas mot glödande orange när det sker något vackert, något nära - ett möte!
Och jag tänker - hur skulle en författare kunnat beskriva detta med ord? Detta i en gradvis förändring i färgtonen? Att ljudet är borttaget?
En enda man är faktiskt baserad på en roman, av Christopher Isherwood.
Jag tror inte att jag ska läsa den.

Colin Firth blev Oscarsnominerad för sin tolkning av George Falconer. Jag tycker också att Tom Ford borde blivit Oscarsnominerad för regi och manus, att Abel Korzeniowski borde blivit nominerad för bästa musik.
Men. Jag var mottaglig i lördags.

Det är så sällan som jag läser berättelser där sorgen är närvarande så påtagligt som den kan vara i film. En sörjande människas ansikte är svårare att beskriva med ord. Och jag fortsätter att tänka på film - på Den engelske paienten, på Brokeback mountain, alla berättelser om sorg och längtan som blivit mycket bättre filmer än skrivna berättelser.

Vissa berättelser gör sig helt enkelt bättre på film.

Eller?