2010-03-30 · 22:43

Världslitteratur är detta .
Globaliserad prosa är detta - så stilistiskt vackert att ögonen tåras - som tränger in under huden på läsaren.
Tvingar henne att känna igen sig.
Många av berättelserna handlar om färäldrar och barn.
Många handlar om besvikelser - hur överlever vi besvikelserna? Gör vi det?

Läsaren får färdas i en litterär världsomsegling till USA, Teheran, Vietnam, Australien, Colombia, Japan.
Till en liten fiskeby, till knarkmaffians kvarter, till mondäna konstnärskvarter i New York.
BÅTEN av Nam Le består inte av sju noveller.
BÅTEN består av sju smärtsamma och skenbart stillsamma romaner.

Nam Le flydde som ettåring med sina föräldrar med båt från Vietnam, kom sedan till Australien, sedan till England, sedan till Frankrike. Han reser oavbrutet.

Sällan har det skrivits märkvärdigare litteratur än det som denne unge författare - tidigare var han advokat -  ger oss i denna  debutbok i tre av  romanerna. (De fyra andra romanerna i boken är också fantastiska, men inte lika fantaastiska.)
Genren Nam Le arbetar i skulle kunna beskrivas som estetisk- psykologisk realism.

Nam Le vägrar att begräna sitt författarskap till något "etniskt",
Ändå är den första romanen i BÅTEN en lek med frågan om autencitet. Huvudpersonen i "Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja" är en författare från Viernam som bor i Australien och som förgäves försöker skriva en novell.

Mycket liknar denne  unge författares livshistoria Nam Les egen.

Den sjunde romanen i BÅTEN heter just "Båten". "Båten" skildrar 200 desperata vietnameser på en fallfärdig djonk - med ett utrymme beräknat för femton människor - som driver omkring på havet på väg mot Malaysia och Australien..
Aldrig, aldrig kommer jag att glämma den sexåring som berättaren i "Båten" lider med.
Lille Truong är ett barn med ett ansikte "som hade lärt sig att vara uttryckslöst".

Världslitteratur .

2010-03-28 · 12:31

                 "Ur led är tiden, ve! att jag är den
                         att den vrida rätt igen."

2010-03-26 · 13:35

Måns !Varmt grattis till Katapultpriset!
I den bok jag läser just nu, "Båten" av Nam Le, finns ett citat som jag tycker passar bra för att beskriva dig som författare:

"Det viktiga är inte att skriva det som ingen annan kan skriva, utan att skriva det som bara du kan skriva".

Som lektor i litteraturvetenskap har jag läst många, många tentor - inte minst om "Det går an".
Så här rolig läsning bjuds man inte ofta på! Carl Jonas Love hälsar också och tackar för din rappa text!

Du har fått många blommor i samband med det fina priset, men ingen törnros.
Och ingen tussilago.

Den får du av mig. En liten hästhov.
Gratulerar varmt och solgult.
Och grattis till alla dina läsare!

lena kjersén edman

2010-03-24 · 09:07

GODHET.   
Godhet är det mest radikala, det farligaste och mest kontroversiella.

Lena Kjersén Edman, författaren Katarina Kieri och chefredaktören på "Vi läser" Ann Lagerström spanar efter civilkurage och godhet (som inte är velig) utifrån Lenas bok "Godhet. I litteraturen och i livet".
Vi blygs inte att diskutera det vi tänkt om godhet med dagens plogbillare och med 1940-talets nazistmotståndare.
Eller med litterära gestalter: Furst Mysjkin i Fjodor Dostojevskijs "Idioten". Domare Atticus i Harper Lees "To kill a Mockingbird", High school-eleven Ursula i Joyce Carol Oates "Stor i käften", Och ....
(Ur programmet fredag 9 april kl 16.30 - 17.15)

BOKCIRKLARE !

VARMT Välkomna till LITTFEST 2010 i Umeå 9 - 10 april


Alla kommer! Massor av spännande författare, debattörer  och bokbloggare kommer" Också du!
VÅRENS STORA BOKFEST - I UMEÅ I APRIL.
HELT GRATIS!


 

2010-03-20 · 21:42

Jonas Sjöstedt: Sahara. Kriminalroman
Kolla pulsen!
För här gäller det att andfått hänga med EU-parlamentarikern Johannes, hans assistent David och generalsekreteraren Carina när de tre vännerna än en gång tvingas slåss mot korruption, maktmissbruk och rå brutalitet. Fienden har i den här thrillern inte några som helst spärrar.
Inte ens mot att mörda.
På bara två veckor, mellan 21 maj och 4 juni, dras de tre vänsterpolitikerna in i dramatiska och skrämmande storpolitiska äventyr. I Strasbourg. I Bryssel. I Sahara. Och i Vilhelmina i det inre av Västerboten.
Romanen Sahara är andra delen i den thrillertrilogi som västerbottningen och vänsterpolitikern Jonas Sjöstedt, som själv var ledamot i EU-parlamentet till för tre år sedan, har skrivit med stor kunskap (och en hel del beska kommentarer) om företeelser och stämningar inifrån maktens korridorer i EU-parlamentet.
Den ensamme och trötte Johannes, den unge och förälskade David och den osentimentala flerpojksmamman Carina finns med också i Jonas Sjöstedts första kriminalroman ”Sammanflöden” (och i den snart utgivna avslutande delen ”Spanska brev”).
***
Måndagen den 21 maj upplevde EU-kritikern Johannes ännu ett av sina många politiska nederlag i parlamentets plenisal i Strasbourg. Den, enligt Johannes, parodiska debatten handlade om ett avtal som innebar att EU köpte rätten att fiska i det av Marocko ockuperade Västsaharas rika fiskevatten. Johannes, varm anhängare av den västsahariska befrielserörelsen Polisarios kamp, försökte förgäves förklara för de andra folkvalda ledamöterna att med detta skammens avtal skulle EU legitimera utplundringen av Västsaharas folk.
Av en portugisisk socialdemokrat fick den nedslagne Johannes efter debatten höra en viktig och känslig nyhet. Ali, en till Polisario avhoppad agent från den marockanska säkerhetstjänsten, hade bevis för att generaler inom säkerhetstjänsten inte bara utövade tortyr på västsaharier utan också att de tjänade enorma pengar på att smuggla narkotika från Sydamerika via de ockuperade områdena.
Ali fanns nu i Strasbourg. Han var beredd att tala på en kommande presskonferens om fiskeavtalet och han hade i ett USB-minne med sig bevismaterial som var mycket besvärande för alla som försvarade Marockos ockupation.
För Polisarios sak och för den folkrätt som Johannes, David och Carina kämpade för var det naturligtvis bra att Ali modigt trädde fram inför media. Med stor risk för sitt liv.
Och för andras.
***
I ett efterord skriver Jonas Sjöstedt att Marockos sedan 1975 pågående brutala ockupation och omvärldens ofta svaga stöd för de förtryckta sahariernas kamp för frihet är den verkliga bakgrunden till historien i thrillern Sahara.
En debatt om EUs fiskeavtal med Marocko hölls verkligen i EU-parlamentet i Strasbourg i maj år 2006.
Och år 2007, innan han skrev denna bok, reste Jonas Sjöstedt i ockuperat område. Till det absolut mest fängslande i Sahara hör de dramatiska händelser i romanen som utspelas i Sahara. Där förmedlar författaren Sjöstedt till läsaren en intensiv närvarokänsla av rädslor, hot, vapen, öken, kameler och obändig frihetslängtan.
När det gäller personskildringen i Sahara – är jag inte lika imponerad.
Är verkligen vänsterpartister alltid så trevliga och rätt-tänkande som Johannes, David, Carina, Davids flickvän och Carinas make? Jag minns att när jag i tonåren läste Maria Langs deckare tänkte jag att författaren Maria Lang själv var bra förälskad i Puck och Einar och den där stilige kommissarien Christer Wik. Undrar just om inte Jonas Sjöstedt också förälskat sig aningen för mycket i sitt trivsamma fiktiva och jeansklädda vänsterfolk ….
Men strunt i mitt gnäll om finlir i personbeskrivningar.
Jag längtar ju redan efter att hetsa upp pulsen och hänga med David och hans vänner i nästa spännande politiska nutidsthriller av berättarvirtuosen Jonas Sjöstedt.
Lena Kjersén Edman

2010-03-20 · 10:57

Nyss hände något som förvirrade mig - snälla, hjälp mig att förklara vad som kan ha hänt....

Ibland är jag otrogen mot Bokcirklar och slänger mig in i diskussioner på andra bokbloggar.
Loveina Kahns har bokcirkeln Boktoka - och på den har hon och jag och några till diskuterat böcker av Peter Pohl.
Nu kom ett e- brev till mig från Loveina där hon skriver att jag inte får använda både signaturen "La vie en rose" och mitt riktiga namn i Peter Pohl-diskussionen.
Jag blr ett stort frågetecken
.???????

Jag går in på bloggen "La vie en rose" och ser att hon som han är en 38 årig (jag är 30 år äldre) barnboksförfattare (jag skriver inga barnböcker).

När jag svarar Boktoka att hon tagit miste  -så får jag i ett e-bvrev veta att "La vie en rose" (son jag inte vet vem det är) har min e-adress.
Hur kan det var möjligt?

Kan någon förklara för mig vad som kan ha hänt då blir jag innerligt tacksam.

Tänk -
vår  Peter Pohl-diskussion handlar bl a om författarene lek med sanningsbegreppet ......

lena kjersén edman  (LenaK som här, men sällan annars har signaturen "KaneL)

2010-03-19 · 07:22

SARA LIDMAN I VÄRLDEN

lördag 20 mars kl 14-16 i Solidaritetshuset, Världsbiblioteket (på Söder, Stockholm)
Tegelviksgatan 30, hållplats Sofia


Program
¤ Världsbiblioteket
¤ Sara Lidman-sällskapet
¤ ”Månliden är världen” Sverker Sörlin
¤ ”Du som blev född bland trädens skuggor” Eva Norée
¤ ”Missenträsk är också världen” Inga Landgré och Eva Norée
Paus
¤ Film Möte med Sara Lidman
¤ ”Den okända recensionen 1986” CH Hermansson
¤ ”Sånger om jorden” Heike och Anders Gustafsson

GRATIS! VÄLKOMMEN!
           LEV!

Sara Lidman-sällskapet

2010-03-10 · 16:05

VÄNYA, BLINKA. En perfekt bild av ett personligt inre

”Romanen är den famlande människans genre”. Så säger någon av personerna i
Vänta, blinka. En perfekt bild av ett personligt inre,
den unga litteraturvetaren Gunnhild Öyehaugs debutroman.
En bok som gör den famlande läsaren språkalert, kulturellt bildad, förvirrat road, rörd och häpet läslycklig.

Att Vänta, blinka utsetts av norska läsare till Årets bok beror nog lika mycket på alla eggande metakommentarer om litteratur, film och popkultur som på Gunnhild Öyehaugs suveräna författartrix (parallellhandlingar, symboler, formuppvisningar ) som på …
ja, på att vi känner igen så förskräckande väl från våra egna liv de frågor som ställs.

Vem är jag i dina ögon?
Finns du någonstans, du som kärleksfullt ska lyfta min haka med ett finger?
Var finns du som verkligen vill se mig?
Vem är jag?

Romanens alltid närvarande berättare är ett litteraturmajestätiskt reflekterande ”vi”.
Kanske är ”vi” i Vänta, blinka en filmkameras lekfullt nyfikna och observerande öga som zoomar in allt det som händer berättelsens nio känsliga människor när de tumlar runt i Bergen, i Oslo och i Köpenhamn en januaridag år 2008.
Det som förenar dessa kvinnor och män kan vara ett besök på en konstutställning, en romans av något slag, längtan efter trygghet eller helt enkelt att ”vi” haft lust att låta dem mötas.

Se! Där har vi dem.
Litteraturstudenten Sigrid (23 år). Poeten Kåre (43 år). Kåres svartsjuka (ex?)flickvän basisten Wanna.
Mjölkspränga onani-performance-artisten Trine som längtar efter sin babydotter. Känsligt skälvande Viggo som alltsedan han var ett barn har älskat fiskhandlardottern Elida. Filmproducenten Robert, förälskad i regissören Linnea, som är förälskad i den gifte litteraturprofessorn Göran.
Samt Göran som märks på ett hjärtskärande sätt i romanen genom att han aldrig dyker upp.

Tämligen vilsna är de. Som Dante, som du, som jag. I mitten av vår levnads bana. Vilsna, längtande och självupptagna.

Romanens ”vi” är också de sublima kvinnorna Beatrice och Dulcinea från Dantes ”Den gudomliga komedin” respektive Cervantes ”Don Quijote”.
För vilka kan bättre än Beatrice och Dulcinea förstå och visa oss den problematik som den unga litteraturstudenten Sigrid kämpar med? Sigrid författar i romanens inledning en essä om filmens och litteraturens alla sublima och barbenta unga kvinnor: ”Sårbara kvinnor i för stora herrskjortor”. Som till exempel Charlotte i den berömda scen i Sofia Coppolas ”Lost in translation”, där hon traskar omkring i en stor herrskjorta i ett hotellrum i Tokyo.
Inkarnationen av gulligt sårbar kvinna. Ja.

Den person som ”vi” allra mest intresserar oss för är Sigrid. Hon känner sig ensam eftersom hennes bäste killvän har hittat en tjej. Hon längtar efter att någon ska se just henne, vilja förstå just henne, älska just henne.

När Sigrid i ett miniatyrporträtt på baksidan av en diktsamling möter poeten Kåre Tryvles fasta blick fantiserar hon om att Kåre är den som ska se, förstå, älska henne.
I romanens värld kan allt ske. ”Vi” låter den unga sårbara litteraturstudenten möta den medelålders poeten - som just har tagit ett break från sin fantastiska kvinna Wanda.
Kåre vill göra om den förälskade Sigrid till den Jesus som kanske får honom att glömma drömkvinnan Wanda.
Fast (tänker Kåre en gång) är Sigrid kanske inte Jesus. Utan en vampyr.

Fast (tänker Sigrid en gång ) är Sigrid kanske bara en PC-markör.
Väntande, blinkande och utan verklig existens.

Förutom dessa nio som tumlar runt inför varandras och läsarens blickar får vi i romanen Vänta, blinka möta kändisar. Som Uma Thurman från Tarantinos storfilm ”Kill Bill 2”, far och son Bush, Vergilius, Kafka, Camus, Olav H. Hauge, Danil Kharmas och Paul de Man.

I denna romans besynnerligt överraskande (och plågsamt välkända) värld finns det – förutom då de för stora herrskjortorna som kommer att återkomma i intrigen ett par gånger - också en kanelbutik.
Kanske också – kärlek.

Norrmän är tydligen inte bara oljerika, EU-obstinata och välvallade – de kan skriva också.
Jon Fosse. Jan Kjaerstad. Henrik Langeland. Annette Munch. Frode Grytten. KarlOve Knausgård.
Och – lägg namnet på minnet - den empatiskt begåvade absurdisten Gunnhild Öyehaug.

Lena Kjersén Edman

2010-03-08 · 16:02

Det är fyrtio år sedan Milan Kundera debuterade med SKÄMTET, denna sanslöst fyndiga och elaka vidräkning med stalinismen.

Alltför elak, för efter Dubcecs vår tvingades Kundera att lämna Tjeckoslovakien och hans böcker förbjöds.
Nu lever den gamle mannen sedan länge i Paris,

Han har ännu inte fått Nobelpriset. (Är han för populär? För rolig?)

Av de få foton som jag har sett vet jag att Milan Kundera är vacker. En blandning av jord och ande.
Nyfikenhet och distans - så tolkar jag hans blick. Men jag vet inget om hans privatliv, om han har en partner en hustru, om han tycker om fester. Jag vet inte ens om Milan Kundera har hund.
Milan Kundera avskyr författarintervjuer och författarbiografier.
I essäsamlingen ROMANKONSTEN skriver han: " I samma ögonblick som Kafka tilldrar sig större uppmärksamhet än Josef K är Kafkas postuma död redan en process i full gång".

I den filosofiska romanen VARATS OLIDLIGA LÄTTHET drivs den hängivna konstnären Sabina  av en irrationell längtan efter att bli bortglömd.
Glömskan är för henne den absoluta rättvisan. Den liknar det som Gunnar Ekelöf kallar "det enda som försonar".

Ingen författare tycks mig så farlig och lustig som Milan Kundera,
Jag känner igen mig i ALLA hans personer.
I kvinnorna och i männen.
I dem som lever olidligt lätt, de som tyngs
Och i dem som hellre subtraherar än adderar (kvinnan i  romanen ODÖDLIGHETEN).

Jag vet nästan ingenting om Milan Kundera.

Hur kan han veta allting om mig?

lena kjersén edman

2010-03-05 · 08:49

PETER ENGLUND: Sekreterarens blogg idag 5/3.

Om någon skulle fråga mig varför fiktion behövs, skulle jag svara att den behövs då den ger oss tillgång till annars onåbara världar – i form av andra tider eller andra platser eller andra existenser. Vi släpps tillfälligtvis upp ur de djupa, ensamma gravar som kallas Jag.

Och den vinning vi gör i form av förmedlad erfarenhet står givetvis i omvänd proportion till fiktionens relativa närhet till våra egna jag. Att läsa så man bara bekräftar det man redan vet, eller tror sig veta, det syns mig mer än poänglöst: det kommer bara gräva den där graven än djupare. (För att inte tala om vad det gör men ens intellekt.) Så det spelar inte bara roll att man läser; hur man läser är centralt.

Ack, så mycket tårar det skulle ha sparat mig, om jag som artonåring läst Doris Lessings ”Den femte sanningen”.