2012-01-31 · 16:23

Plötsligt är det sista dagen på min tid som gästbloggare hos Bokcirklar.

En tid som alltmer kommit att framstå som mitt författarskap i miniatyr: i början väcktes en smula hopp, kanske en ny talang skådat offentlighetens ljus, en hel del gensvar väcktes, artiga men också välvilliga - men efterhand har intresset svalnat, läsarna sökt sig till andra pennor, ekot av uteblivna reaktioner det enda som ringer i författarens öron.

Buääää... buääää!!!

Men vad spelar antalet läsare för roll egentligen? Hellre sedd av en enda än betraktad av tusentals, hellre läst av ett hjärta än skummad av kyliga hjärnor, hellre...

Nej, ni ser att det inte håller. Jag misstänkte att det skulle bli svårt att blogga som pseudonym - utan att kunna vara personlig eller konkret för att inte riskera ett avslöjande - och svårt har det också blivit.

Och läsdagbok? Ja, även läsvanor avslöjar personligheten. Visa mig din bokhylla och jag får se din själ (eller möjligen din ekonomiska ställning, ditt sociala ursprung eller hur bra du lyckades förhandla under senaste separationen). Men jag har å andra sidan inte läst någonting under den här månaden. Av lite speciella skäl (som jag inte heller kan avslöja - grrr!) men främst för att jag normalt läser mycket lite. Tråkigt nog. Skriver ibland mer text än jag får läst. Brist på input, visst, men kanske framför allt på språklig stimulans. Och när jag väl läser så blir det oftast på engelska, vilket knappast främjar mitt svenska hantverk...

Slutligen ändå en läsredovisning, januari månad år 2012, för Kim Kolliander:
- två texter ur senaste numret av Granta: en av Will Self och en av Paul Auster. den första ointressant rakt igenom, den senare stilistiskt slätstruken men med en lite märklig innehållslig konkordans med ett av mina kommande skrivprojekt (se, nu har jag redan sagt för mycket!)
- några noveller ur Alice Munros För mycket lycka, och denna gång med mer stimulans än mitt förra försök i Kärlek, vänskap, hat. Detta var mer fantasifullt, det förra mer en välskriven realism utan skruv.

Det var allt!

Tack så mycket för förtroendet och alla uppmuntran som givits från indianer och andra. FRID över er och hoppas post-friden också blir bra!

(Kanske återkommer jag, men då som jämställd i er läsargemenskap - om ett par timmar får jag ju sparken som gästbloggare...)

2012-01-26 · 11:01

Det är mycket enkelt: man plockar bokstäver ur alfabetet och placerar de i grupper om en till uppemot tjugo med små mellanrum emellan. Förhoppningsvis blir det läsbart...

Jag har aldrig gått en skrivarkurs och än mindre någon sån där skrivarutbildning som ska finnas på högskolan. Så jag vet knappast vad jag pratar om.

Jag tror de viktigaste elementen för mig är TONEN och RYTMEN. Båda är något jag snarare känner mig fram till än något uträknat. Jag kan byta ut ord mot andra för att förlänga eller korta en mening så att rytmen blir bättre men jag kan inte förklara hur eller riktigt varför. Jag gillar också alliterationer, i viss mån upprepningar och att växla korta och långa meningar. Det får inte bli en jämnkokt gröt.

Men nu gällde det Tivoli.

Första delen har en del språkliga egenheter. Tonen fann jag genom att låta den unge Gustav Vasa själv berätta sin historia i brev till en beundrad och långt äldre läromästare. Form och innehåll hjälper varandra - Gustavs oklara erotiska förhållande till sin äldre vän gav spänning åt deras relation men det jag framför allt utnyttjade var Gustavs dåliga självkännedom - det gav inte bara utrymme för komiska scener det gav också språket en dynamik när så mycket han sa så uppenbart stred mot hur omgivningen/läsaren uppfattade saken. Det är ett klassiskt element - tragisk ironi - men här förstås mycket lättsammare om än slutligen också ganska tragiskt. Ironin var nog den språkliga motorn i denna del, men aldrig helt utan medkänsla med den unge junkern, hoppas jag.

Första delens språktekniska ram var att enbart använda ord som också brukades på 1500-talet. Jag försökte aldrig skriva 1500-talssvenska men jag ville helst bara använda den tidens vokabulär, om än kanske inte alltid i deras ursprungliga betydelse. Jag slog bokstavligen upp tusentals ord i SAOB (alltså Akademiens stora ordbok som finns på nätet) för att kolla att de ord jag använde verkligen var i svang redan för femhunda år sedan. Även 1600-talet fick duga - jag tror inte många läsare störts av att det plötsligt dyker upp 1600-tal i 1500-talsordförrådet... Nu går det säkert att hitta många exempel på modernare ord än så i första delen - jag är inte perfekt!

Jag läste en del samtida texter och skrev upp ord eller vändningar som jag tyckte var särskilt fina och försökte sedan få in dem på ett naturligt vis. Däremot skippade jag helt den tidens grammatik eller stavning (rättare sagt: ostavning, allt var en enda röra på den fronten) för det skulle bara gjort texten svårtillgänglig utan att vinna särskilt mycket på det. Lånade bara lite av äldre meningsbyggnad för att ge ytterligare färg åt berättelsen.

Andra delen försökte jag skriva så nusvenskt vardagligt som möjligt - för att ge illusionen av att det var skrivet idag. Det är en av flera luringar i boken. I själva verket ska det vara skrivet för tvåhundra år sedan. Ingen konsekvens här alltså. Vad jag ändå var noga med var att undvika ett flitigt användande av verkligt moderna ord. Eller om jag så gjorde, skulle de ha en annan betydelse - t ex "bredband" visar sig vara rullande trottoarer...

Tredje delen skrev jag på en ospecifik sen 1700-talssvenska utan att ha några som helst anspråk på korrekthet (jag bestämmer ju helt över min romanvärld). Allt jag gjorde var att före och under skrivandet av tredje delen impregnera mig med texter från tiden, några romaner och några dagböcker och så se till att överhuvudtaget inte läsa böcker eller tidningar från modern tid under processens gång. (Och aldrig surfa, Facebboka eller liknande under en skrivprocess - bara för att snabbt kolla upp fakta i så fall. Det är en generell skrivregel - surfandet tar alltför mycket arbetstid!) Och så lita på att det blev någorlunda 1700-talskänsla i skrivandet - utan att ha någon särskild metod eller granskning av det hela. En särskild sak jag införde var en mer utvecklad ortografi - jag som aldrig använder semikolon och mycket sällan utropstecken stoppade nu in hel del av detta, samt ord i versaler eller kursiv, vilket var också var mycket vanligt på den tiden. Allt för tidskänslan.

Fjärde delen skulle utspela sig på 2020-talet och i ren dialogform. För att få ett naturligt talspråksflöde i replikerna bestämde jag mig för att helt skippa skiljetecken och stor bokstav - ofta har vi t ex mer paus i en mening än mellan meningar. Jag ville helt enkelt göra ordväxlingen mer realistisk. I en del passager blev det på bekostnad av förståelsen - syftning och sånt - så jag införde till slut frågetecken efter frågor och tre punkter för att markera längre paus, men det är allt.

(Flera kritiker har uppskattande karakteriserat fjärde delens språk som påverkat av sms, mail och chat – och det stämmer att de kan ha en avsaknad av interpunktion gemensamt men själva språkliga innehållet är inte avsett att spegla något slags sms-utveckling.)

Denna fjärde del utspelar sig i en kinesiskdominerad värld och jag tänkte först införa kinesiska låneord men tänkte sedan att det skulle bli obegripligt och i stället mer realistiskt att engelskan fortsätter bre ut sig ännu ett tag och då kunde jag använda en del engelska låneord, även som ett uttryck för ena karaktärens osäkerhet i vissa situationer. Så blev en del språkliga egenheter i denna sista del ett direkt uttryck för psykologi. 

Form och innehåll - aldrig går de helt ur varandra.

Mycket mer finns att säga – som att jag i en del stoppade in ett tjugotal kortcitat från en av våra stora svenska klassiker, men avslöjar inte vem – men nu när alla läsare redan somnat väljer jag att själv också sätta .

2012-01-23 · 18:08

Ett löfte är ett löfte - hur tråkigt det än kan upplevas för er... Jag skulle ju berätta om skrivprocessen för romanen Tivoli och är nu framme vid det konkreta innehållet. Nästa del blir - språket!

Jag ska inte berätta så mycket om meningen med innehållet –överraskningseffekterna i boken kan då gå förlorade – utan mer om hur delarna fylldes mer hantverksmässigt.

Första delens ram klarnade så småningom - den blivande Gustav Vasas äventyr i Dalarna i försöken att resa befolkningen mot det danska väldet. Det var bara att följa dessa föga realistiska legender gård för gård och ort för ort och så skruva till det efter de komiska, intrigmässiga och tematiska behov jag hade.
Skelettet hade jag alltså tagit från de oseriösa historieböckerna. Köttet – hur människorna kunde se ut och bete sig och hur landskap, hus, åker- och skogsbruk, byar etc såg ut och fungerade på tidigt 1500-tal – det fann jag i mer seriösa historieböcker eller historiska romaner (särskilt Fabian Månssons detaljrika romanserier - tack till ditt minne!).

Det är underbart att skriva ren fiktion som dessutom fjärmar sig från den realistiska traditionen efter jag som författare bestämmer precis allt själv. Det finns hur många historiska fel som helst i Tivoli men vem bryr sig (utom besserwissern)? Jag tar med eller hittar på sånt som passar mina syften.
Ändå försökte jag undvika rena anakronismer eller lättköpta paralleller till vår tid - varje del skulle ändå ha en sorts integritet, sitt eget slags logik - hur galen den än var.

Om första delen hade ett färdigt skelett för handlingen och kunde skrivas först efter en del research så var andra delen ren improvisation från första till sista sidan. Jag hade ingen aning om vart den skulle ta vägen eller vilka karaktärer som skulle bli centrala.

Men (och jag tror det var centralt för möjligheten att improvisera utan att drunkna i friheten) jag hade två fasta utgångspunkter: 1) i andra delen skulle vi möta författaren till första delen och detta faktum skulle få konsekvenser 2) andra delen skulle utspela sig idag men vara skriven för drygt 200 år sedan.
Så helt löst var det inte! Men ändå en fantastisk frihet att inte veta vad som skulle hända på nästa sida och att få skildra ett nutida Stockholm men utifrån en ren fantasi om hur det skulle kunna ha sett ut om Sverige aldrig blev en självständig nation för femhundra år sedan.

Jag tror ingen blir överraskad om jag säger att det var väldigt kul att skriva andra delen, särskilt som intrigen utvecklades och karaktärer trädde fram utan ansträngning. Det blev rent av en tidens enhet - hela delen utspelas under en dag från gryning till kväll.

Nu ska jag inte spoila mer av hur boken hänger ihop men tredje delen skulle utspela sig på senare delen av 1700-talet och här utgick jag återigen från en hel del research. Det var rätt krävande eftersom den skulle någorlunda trovärdigt utspela sig i Sverige (Uppsala och Stockholm) men också i 1770-talets London. Tur då att 1700-talets anda tilltalar mig så, upplysningsandan, frivoliteten etc.

Utgångspunkten är mer dokumentär än i första delen eftersom jag faktiskt tagit en huvudkaraktär rakt av från en verkligt existerande bokhandlare, Jacob Swederus, som dessutom skrev en kort självbiografi som jag fick nytta av för att ge färg åt det hela. Men jag ville ha ett underifrånperspektiv så själva berättaren hittade jag på och gjorde till assistent åt Swederus. Och att de reste till London är också påhittat – den riktige Swederus hade i stället stor framgång på bokmässan i Leipzig.

Fjärde delen var återigen ganska improviserad men jag ställde upp några premisser: 1) utspelas drygt tio år framåt i tiden, alltså på 2020-talet 2) minimalt med teknik 3) vardaglig utgångspunkt, 4) Kina dominerar världen men inget orwellskt utan mer som USA kring millennieskiftet, 5) en kärlekshistoria mellan en svensk och en kines och så det formmässiga kravet 6) ren dialog (alltså bara repliker). Slutligen 7) den skulle knyta ihop boken enligt den plan som utformades när jag arbetade med de första delarna.

Till fjärde delen läste jag en del om det moderna Kina och lite av dess historia men det visade sig att jag hade begränsad nytta av detta, väldigt lite kunde fogas in, det hade bara gjort historien krystad och mindre trovärdig. Ändå var det värdefullt för det gav lite kött åt den kinesiska karaktären, några perspektiv på saker och ting som skiljer henne från den svenska.

Fyra romandelar som arbetades fram på mycket olika sätt - men jag tror att det finns en sak gemensamt (och det gäller nog för allt jag skrivit i alla genrer som blivit någorlunda välskrivet). Att det är ingen idé att skriva om man inte först skaffat sig en stark känsla eller vision för vad det är man ska skriva om. Det kan vara alltifrån att man är ytterst påläst och har genomtänkta teser kring ämnet för skrivandet - till att man har en tydlig utgångspunkt i en känsla kring en viss situation, stämning och gärna en begränsning (som i sin tur befriar).

Jag har (nog?) aldrig lyckats få till något av minsta värde genom att enbart börja spåna på ett blankt papper/en blank skärm. Något måste till för att få igång det - vare sig det är åratals research eller "bara" en mycket energifylld gnista.

Det är DÅ man kan hitta en ton... den för skrivandet så centrala TONEN... men därmed kommer vi in på det mer språkliga och det tar jag sen.

2012-01-19 · 16:26

 Ritualerna då? Brukar inte författare ha konstiga tvångsbeteenden kring skrivsituationen? Som författaren i Lida som måste ha ett helt speciellt skrivmaskinspapper för att kunna skriva och därmed lyckas få sin "värdinna" att lämna huset en stund för att inhandla sagda papper?

Jag vet inte om jag kan bjuda på så mycket. Det enda jag kommer på så här på rak arm är att mitt tedrickande (normalt öppet för olika sorter (utom Roibos (vilket iofs inte är ett te))) under koncentrerade skrivperioder fokuserar kring en enda sort.

Det ska vara det engelska påsteet PG tips - inget annat. Ett av Englands vanligaste och billigaste teer men tänkt att blandas med mjölk för det är mycket starkt och mustigt. Själv vägrar jag dock att förvandla gott te till jolmigt diskvatten genom att tillföra mjölk så jag spär i stället ut min PG-påse med drygt 3/4-dels liter vatten. När den så legat i tekannan högst ett par minuter fiskar jag upp den trådlösa (hm!) påsen med en udda gaffel jag har, det är en ful gaffel med mycket korta gaddar som jag på detta sätt upphöjt genom att göra den till den enda värdiga tepåseuppfångaren. Om jag inte hittar gaffeln inom två minuter blir teet bittert och jag får göra om tesatsen. Följer jag inte dessa regler så riskerar jag hela skrivprocessen.

Mer än så kan jag inte bjuda på i ritualväg. Är det någon som har egna roligare varianter eller hört talas om sådana? 

2012-01-17 · 10:41

 Var kommer idéerna ifrån?

Det passar ju bra att svara på Mohikanens fråga när jag nu kommit till innehållet. 

Först mer generellt. Jag har alltid tvivlat på att jag är en riktig "författare" eftersom jag inte har huvudet fullt av idéer och uppslag, går inte omkring och blir inspirerad till nya berättelser som kommer flygande från himlen eller genereras av min geniala hjärna. 

Men jag har lagt märke till att när jag föresatt mig något – att skriva en novellsamling eller om ett visst ämne eller börjat på en berättelse – DÅ kommer uppslag titt som tätt, so men följd av att jag befinner mig i en process där jag söker idéer i en viss riktning. 

Jag som (nästan) aldrig får ett novelluppslag (eftersom jag oftast skriver annat) kan alltså ändå skriva tio noveller på någon månad - om jag bestämt mig för det. Det är själva arbetet som föder idéer.

Också själva skrivprocessen, just för att man sitter där och formulerar något (hur torftigt det än är) så föds nya ord, meningar och idéer av att man ändå langar fram ord på pappret/skärmen. Tar du fram en lerklump och sätter händerna i den så blir det ju former, som jag genast tolkar och omformar efter de associationer som de slumpvisa formerna ger mig.

Nästa inlägg blir om hur delarna i Tivoli innehållsligt växte fram - det blir exempel på sträng planering, ren improvisation, grundlig research och lycklig slump!

2012-01-15 · 17:05

 Glömde detta med berättarperspektiven...

Eftersom berättandet lossnade av att jag till första delen valde förstapersonperspektiv i form av brev fick jag mersmak för detta att frångå det pliktskyldiga tredjepersonperspektivet. Jag slapp det tråkiga (och svåra) med ständiga miljö- och personbeskrivningar. Men jag vann också mycket genom att skriva direkt inifrån en huvudkaraktär. Det blev också mer impressionistiskt och ekonomiskt, kunde hoppa direkt till de situationer som intresserade mig och låta karaktären berätta bara det som behövdes... eller vandra bort i olika funderingar... en väldig frihet skapades utan att behöva konstruera övergångar.

Så jag fattade ännu ett "formellt" beslut - ingen tredjeperson i någon av bokens fyra delar... men samtidigt OLIKA perspektiv i de olika delarna! Det skulle vara ett rejält avståndstagande från det konventionella förfarandet i psykologisk realism (som iofs gärna använder jagform men brukar hålla sig till en eller högst två olika perspektiv i en och samma roman) och det skulle samtidigt skapa variation, inte minst språkligt, så att de fyra delarna verkligen fick sina egna tilltal.

Inte helt lätt att hitta fyra olika perspektiv som inte var tredje person men så här bestämde jag:

Del 1 var redan klart - förstaperson i form av brevroman.
Del 2 blev andraperson på det sättet att huvudkaraktären talar till sig själv, peppar sig, tröstar sig etc.
Del 3 förstaperson i form av dagbok.
Del 4 en dramatisk dialog, alltså repliker från de två huvudkaraktärerna - enbart - inga "scenanvisningar" eller annan kompletterande text.

Det skulle visa sig att detta blev fruktbart för skrivandet, stimulerande att de olika delarna hade sin helt egna formkrav, rolig omväxling, lätt att särskilja och hoppa emellan.

Om det sedan gagnade resultatet - det kan bara läsarna avgöra.

2012-01-12 · 09:47

Sedan flera år har jag lekt med tanken att rewrita Gustav Vasas äventyr i Dalarna, de åtminstone förr välbekanta historierna om hur han gömmer sig för de danska knektarna och slutligen lyckas resa dalfolket till befrielsekamp. Det var de konkreta humoristiska anekdoterna - avfärdade av historiker - som satte igång min fantasi. Jag såg en chans att med komik illustrera sådant som historiens vändningar, frihetskamp, demokratifrågor, politiskt hyckleri, psykologiska aspekter.

Jag skrev flera utkast - sammanlagt ett hundratal sidor - redan för fem-sex år sedan. Men det blev inget bra. Hittade inte ett fungerande perspektiv eller en bra ton - det blev bara en långrandig smörja.

Det är detta med den allvetande författaren som skriver i tredjeperson som gör att jag stupar på miljö- och karaktärsbeskrivning. Jag tänker att jag hela tiden med ord måste måla upp för läsaren vad och vem den har framför sig. Det blir tradigt både för mig och läsaren.

Lösningen låg i att skippa tredjeperson och jag uppfann därför en dräng eller väpnare som ledsagade Gustav och nedtecknade vad som hände i en dagbok. Det blev precis lika långrandigt eftersom han också skrev i tredjeperson om allt som rörde Gustav.

Så kapade jag den gordiska knuten genom att låta Gustav berätta själv. Plötsligt satt berättelsen och flera perspektiv öppnade sig på köpet. En någorlunda trovärdig anledning till Gustavs berättande var att han fortlöpande skrev ned vad som hände i brev till en förtrogen. En sådan fann jag i den historiskt existerande och mycket komplexa biskopen och diplomaten Hemming Gadh. Han var i åttioårsåldern och hade periodvis fungerat som mentor åt den unge Gustav. Hans relation till svenskarna och ärkefienden Danmark var tvetydig även i verkligheten.

Breven skrivs mitt i dramatiken och behöver bara beskriva det som är allra nödvändigast. Gustavs känslor och relationer gestaltas mer än beskrivs. Största vinsten var att jag genom hela berättelsen kunde genomföra en sorts tragisk (och högst komisk) ironi i det att Gustavs självsyn rimmar synnerligen illa med hans egentliga agerande och intryck på andra. Han förstår sig inte ens på sin egen sexualitet.

När berättelsen lagt sig förstod jag att det måste bli en fortsättning - eller flera. Om jag nu kunde manipulera historien kring Sveriges grundande borde jag då inte se vad dessa förändringar får för konsekvenser för senare tid och i vår tid? Om det blev flera böcker eller fogades in i samma volym, det var länge en öppen fråga.

Flera britter är duktiga på detta med konstruerad fiktion, alltså inte bara en realism som härmar och fördjuper den verklighet vi känner utan som också tar sig frihet att ändra på verkligheten eller stilisera den kraftigt. En bok som formmässigt stimulerat mig är David Mitchells Cloud Atlas som består av många olika berättelser (böcker) som knyts ihop rätt löst men på så vis att i varje ny del dyker den förra upp som ett fysiskt manus eller en bok, som har större eller mindre roll för den nya handlingen.

Jag tog det ett steg längre(?). Bestämde mig för att i andra delen i mitt projekt skulle en bärande karaktär var den författare som skrev första delen. Eventuellt skulle den andra delen sedan vara skriven av en karaktär i tredje delen.

Den historisk-sociala bakgrunden skulle utgå från tankeleken - vad hade hänt här i Sverige om vi inte hade blivit en självständig stat i början av 1500-talet. Det öppnade upp oändliga möjligheter, särskilt som jag lika gärna kunde gå vidare och testa hur det skulle blivit om t ex Napoleon besegrat alla sina fiender.

Jag planerade först tre delar - 1500-tal, nutid och framtid. Den sista delen skulle utspela sig i en isoleringscell och vara extremt dystopisk. Men jag fick inte till någon bra ton där och dessutom riskerade det bli alltför trist.

Jag bestämde mig i stället för vrida upp perspektivet ytterligare ett snäpp och dessutom göra ytterligare ett avståndstagande från den psykologiska realismen: ingen nutid. Istället skulle jag konstruera vår nutid, så som någon för 200 år sedan kunde tänkas föreställa sig den. Därmed hamnade jag i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet och bestämde mig slutligen för fyra delar. 1500, 17/1800, fejkad nutid och framtid. Det passade också min önskan om genreblandning - alltifrån historisk pastisch till en mild scince-fiction. Den fjärde delen spikades ändå inte förrän jag skrivit klart trean och hittat en konkret ton och idé för fyran. Hur konstruerad den här boken än kan te sig var den i själva verket till allra största delen ren improvisation - eller en för mig lycklig blandning.

Det viktiga var inte att driva någon historisk tes, det väsentliga var att hitta en form som stimulerar fantasin, som överraskar och som genom att sätta upp vissa ramar också gav en väldig frihet. Jag skulle ju skriva en bok som roade mig. Det var min förhoppning att varje del av boken, varje kapitel, varje liten del, i sig skulle vara rolig eller spännande.

Bestämde mig för att varje del skulle vara runt 125 sidor. Då skulle det finnas längd nog att etablera karaktär och intrig men minimera risken för långrandighet. Och med fyra delar i en volym skulle 500 sidor ändå var hanterlig längd. Tjockare böcker finns ju och här var det fråga om fyra helt olika berättelser så segtjockt kunde det knappast bli.

Så var formen lagd. Men det är klart att det skulle till ett innehåll också.

2012-01-10 · 17:12

Nu är det allvar. Jag tänker ta fasta på min januariroll på sidan – gästbloggande författare – och tala om själva skrivprocessen. Tar min senaste bok, romanen Tivoli, som exempel och får då chansen att liksom skriva en arbetsjournal i efterhand, jag för normalt aldrig någon sådan men tror det kan vara givande för mig att stanna upp och fråga mig: Vad är det jag gjort och hur gick det till?

Jag hoppas det även kan intressera några läsare och inte bara uppfattas som utslag av obotlig självupptagenhet.

Jag börjar med själva utgångspunkten. Normalt skriver jag en bok för att jag vill fördjupa mig i och belysa en viss problematik, det kan vara åt det politiska eller psykologiska hållet. Men denna gång ville jag enbart roa mig.

Ett behov som föddes ur en frustration. Att jag allt mer sällan, nästan aldrig, blev tillfredsställd av en roman. Så stor potential som denna form har och ändå inget som behagade hur jag än letade bland samtida svensk eller anglosaxisk litteratur. Jag har sedan många år blivit en femtiosidorsläsare, läser mycket sällan klart en roman och ofta stupar jag långt före sidan femtio, sid ett eller två, till exempel. Sexhundrasidiga familjekrönikor – hur kan jag motivera all tid och energi som behövs för att hålla reda på alla dessa figurer som ändå visar sig alltför förutsägbara?

Så småningom förstod jag var haken satt. Jag var helt enkelt utled på realismen, den psykologiska realismen. Varför läsa en aldrig så välskriven och klok skildring av något som man ännu bättre redan ser omkring sig i vardagen eller som fångas med kanske större övertygelse i dokumentärer eller faktaböcker och tidningar? Jag ville inte veta hur saker var, jag ville veta hur de skulle kunna vara, kanske också hur de borde vara.

Att blott spegla tillvaron, har man inte då missat fiktionens stora potential, det som faktiskt skiljer den från fackprosan, nämligen att hitta på, att justera, förändra, experimentera, vända upp och ned, revoltera, implodera?
Detta skulle roa mig att läsa! Och om ingen annan kan tillfredsställa mig i hela världslitteraturen (nåja) så får jag väl göra det själv.

Jag skulle skriva den roman som jag omedvetet saknat under många år. Jag skulle fylla romanen med den spänning och humor, existentiell och politisk lekfullhet, som jag bara fann fragment av i samtidslitteraturen (hos några få mestadels engelskspråkiga författare).

Därmed skulle min bok, förutom att vara den mest underhållande bok som skrivits, också bli ett litterärt manifest. En krigsförklaring, eller åtminstone ett levande alternativ, till den psykologiska realism som länge hade likriktat och utarmat den svenska skönlitteraturen.

Så gjorde jag samtidigt dygd av nödvändigheten - det där med psykologisk realism krävde nämligen ett hantverk som inte riktigt var av det slag jag behärskade. Jag beundrade dem som kunde personteckna och miljöbeskriva sida upp och sida ned. Men det var inte mitt bord.

Nu gällde det bara att hitta en form.

2012-01-07 · 16:21

Jag vill gärna understryka att när jag talar om recensenter, författare, läsare eller liknande så menar jag tillfälliga eller yrkesmässiga förhållanden till texter - inte fasta egenskaper hos olika människor.

I själva verket brukar jag tänka att vi alla är skrivande människor. Språket har vi ju alla och jag tror att det tillhör de flestas större tillfredsställelser i livet - att använda och förstå ett språk. Kulturtrams, tänker kanske en del om sådant prat, men då har de redan i sitt avståndstagande visat en uttrycksglädje och alltså snarast gjort ett instämmande!

Med vår grad av läs- och skrivkunnighet blir vi alla mer eller mindre skrivande. Med mail och sms har det ökat än mer på senare år. Dagligen skickar vi skriftliga meddelanden till vår omvärld.

Jag tror alltså inte att författare har en speciell förmåga som ligger ovanför andras, de är kanske mer drivna och mer vana än andra, men inte ens det kan man ta för givet. Det finns journalister och författare som har sämre flyt med pennan, men ändå envisas med sitt yrke eller helt enkelt har intressanta saker att framföra hur tungfotat det än görs. 

Så finns det de som har ett blommande, rikt och eget språk trots att de aldrig publicerat en rad.

En del är dyslektiker men äger bortom rättstavningsprogrammen ett poetiskt flöde.

Vi är alla skrivande.

2012-01-04 · 10:37

Skämt åsido, något måste nu sägas om recensioner.

Ur författarperspektiv kan recensioner fylla två funktioner, vad jag kommer på. Det ena är en hjälp att sprida boken, det andra är en hjälp att förstå vad man skrivit och hur man skulle kunna ha skrivit. Det är tråkigt att behöva göra en hel liten yrkeskår besviken men det är min bestämda erfarenhet att det förra händer sällan, det senare aldrig.

Som ren konsumentinformation fungerar det hyggligt. Alltså: specialintresserade av modellbyggandet i shartaunianska fiskesamhällen i slutet av artonhundratalet (för att ta ett facklitterärt exempel) kan få reda på att en ny titel på området har givits ut och de kommer säkert att köpa den, å andra sidan vet de nog redan om det genom likasinnade på internet.

Men det är ytterst sällan som recensioner lyfter eller ens påverkar försäljningen av en bok. Jämför med biofilmer, de exponeras dagligen och en mängd betygsfyror lyser lockande och effektivt i dessa annonser. Medan ett tjugotal uppmuntrande bokrecensioner kan gå spårlöst förbi både handel och läsare eftersom inga sifferbetyg ges och det ytterst sällan kommer uppföljande annonser. Recensioner kan bli viktiga bara om de är stora OCH extremt positiva - typ "mästerverk" och "ska du läsa en bok i år..." Då vaknar nämligen featureredaktörerna till och i bästa fall startar hypen i etermedia. Om en känd person med intensiv och varm blick viftar med boken i rutan, av sådant lyfter försäljningen, inte av en akademiledamots konstfulla hyllning i en kultursidesspalt.

De mer yrkesstolta kritikerna, i den mån sådana finns kvar, talar ibland om dialogen med författaren. De har ett konsumentupplysninguppdrag men det som ger recenserandet djup och glans är att ett proffs kan tala om för författaren vad som är lyckat och vad som är misslyckat i ett verk. Det är detta som aldrig sker. Det är inte enbart kritikerns fel, det är ofta omöjligt att få in sådana synpunkter på det utrymme som dagens press viker för en recension. Ibland ges större utrymme men då ska det luftas till med desto större bild, så inte läsarna riskerar kvävas av alltför mycket alltför kvalificerad text.

Men det är inte den viktigaste förklaringen till att jag som författare aldrig lärt mig något hantverksmässigt av en recension. Det beror snarare på a) att de flesta recensenter saknar denna kritiska ambition, b) att jag tjurskalligt avvisat alla råd som grundade i missförstånd eller oförstånd eller c) att kritikern inte får till det.

En komplikation i sammanhanget är att kulturskiktet är litet och sammanflätat i Sverige och det drabbar recensionsversamheten på det viset att kritiker vill visa sig duktiga för de som styr över stipendier och innelistor - det fuktade fingret i luften - och ofta nog känner eller är bekants bekant till den vars verk de ska granska. Uppriktigheten, sakligheten och djupet blir lidande.

Och till sist är det tyvärr nog sant att utöver den skara som av perversa eller ekonomiska skäl varvar sitt bokskrivande med artikeldito är recensenterna i grunden misslyckade författare. De skulle mycket hellre skriva böcker än gulnande tyckarspalter. Kanske fanns det undantag förr (Bengt Holmqvist eller vad de nu kunde heta) men jag är övertygad om att den ofrustrerade kritikern helt enkelt inte existerar. De misslyckades med att skriva böcker – men tror sig kompetenta att förklara för de lyckade/lyckosamma författarna hur de bör göra!

Därför har en författare vad gäller respons långt större glädje och nytta av bloggare och läsarkontakt – engagerade läsare som skriver vad de tänker utan att ängsligt snegla på ett vilset kotteri.

2012-01-03 · 09:35

Jag antar att intresset för författarnas liv och leverne är större här kring denna sajt än i vanliga samhället. Ändå är det stort redan där. Jag har alltid förundrats över hur många författare som så ofta kommer undan med att skriva berättelser med en författare som centralgestalt. Det gäller även populärlitteraturen, Stephen King till exempel,  och tur det eftersom han skriver så mycket att han aldrig lär se annat än sitt eget författarliv.

De kommer undan med det. De blir rent av mer lästa om de uppehåller sig kring sin egen navel. Långt fler har läst Lars Noréns dagbok än någon av hans pjäser. Och när en marginell norsk författare skriver en evigsvit av romaner (roman? kallas det inte tills helt nyligen för självbiografi?) om sitt eget liv blir det en sensation som läses och hyllas utan ände.

Den vanligast frågan man kan få under ett författarbesök är inte hur man ska tolka en viss karaktär eller hur man ser på samtiden utan rätt och slätt: när skriver du, har du fasta arbetstider?

Så därför kan jag nu på allmän införstådd begäran redovisa min typiska arbetsdag:

I solidaritet med arbetarklassen kliver jag upp halv sex och får inte äta frukost förrän jag skrivit två nya kapitel, jag betraktar sopgubbarnas slit och skriver ner min odödliga tankar. Innan surdegsbelöningen sedan inmundigas springer jag tio kilometer för att låta morgonens tankar destilleras av den klara morgonluften. I protest mot den globala uppvärmningen tar jag en isdusch som gör att ytterligare två kapitel rinner fram efter frukost. Vid lunch har jag skrivit klart dagens 38 sidor. Då vidtar korrespondens med kolleger och läsare, jag har aldrig försummat en läsare, innan jag formulerar, granskar eller snabbt skriver under dagens protestlistor mot det ruttna i vår värld. Sedan kommer barnen hem från skolan och jag är då helt närvarande, i solidaritet med barnet inom oss alla. Efter middagen diskar jag långsamt medan idéerna inför morgondagens skrivande snabbt tar form så att jag sedan, i protest mot övertidssamhället, kan spänna av med vänner och kollegor och somna stupfull i en vargtimme för att strax därpå vakna upp spiknykter och klar som aldrig förr.

2012-01-01 · 16:22

 Gott nytt år alla bokcirklare!

Först vill jag tacka för förtroendet att gästblogga här under en månad.

Sedan har vi detta med pseudonymiteten. Efter ett tiotal böcker har jag för första gången valt att ge ut en bok under strikt anonymitet. Bara min förläggare och några av de närmaste vännerna vet vem som döljer sig bakom namnet Kim Kolliander och skrivit den nyss utkomna romanen Tivoli.

Pseudonymen befriar och begränsar.

Jag har skrivit en roman som kastar sig mellan olika tider och identiteter, som leker med våra förväntningar på hur människor av ett visst kön eller av ett visst ursprung beter sig. Vem har skrivit vad, är frågan som löper genom boken och inte bara som en ytlig lek.

Min förhoppning är nämligen att boken ska utmana fördomarna så pass att man slutligen lägger dem något lite åt sidan. Jag har alltid avskytt den tvångströja som genrerna skapar för både författare och läsare. Att det blir viktigare för handlare och konsumenter att placera en bok under en viss kategori, att veta vilken generation som skriver, vilket kön och helst också att författaren gör sig bra på bild än att få en verklig läsupplevelse genom en levande och oförutsägbar text.

Jag tror ingen av oss egentligen vill detta men samtidigt förstår jag tryggheten i att få det man förväntar sig. Det är ju i praktiken så att vi kan läsa den mest sadistiska deckare med obarmhärtiga mord på spädbarn utan att uppröras det minsta - för det tillhör genren - men om berättelsen plötsligt glider över från psykologisk realism till absurd humor eller det visar sig att författaren bakom orden har något annat mellan benen eller fler fåror i ansiktet än vad vi först inbillade oss - då blir många upprörda och känner sig illa behandlade.

På det viset är pseudonymiteten ett experiment - vad ska läsare tänka, hur ska recensenter döma om de inte vet någonting om avsändaren, inte har ett enda foto, en enda intervju, en enda xx-talism att luta sig mot utan tvingas simma runt i berättelsen med vidöppna sinnen.

Men pseudonymen begränsar också, har jag förstått nu efter att boken varit ute ett par månader. En del kulturjournalister misstänker lättköpt publicitet som huvudsakligt motiv bakom anonymiteten. När Dagens Nyheters recensent förlorade sin koncentration på texten av sådana funderingar blev jag tvungen att svara att det kan finnas andra motiv än publicitetshunger, nämligen det motsatta. (Läs mitt svar här.)

Även bloggare, twittrare och mer tystlåtna läsare kan bli osäkra i vårt stränga tyckandeklimat - tänk om det är en känd och stor författare som ligger bakom, då kan det vara riskabelt att dissa boken, men å andra sidan kan det vara en desperat nybörjare, då vore det ju pinsamt att släppa ifrån sig beröm. Så bättre att hålla tyst. Vårt behov av kategoritrygghet tycks ibland omättligt.

Jag förstår nu också att jag tvingas splittra mitt författarskap (låter pompöst men kommer inte på ett bättre ord). De läsarskaror (stora eller små) jag lyckats skrapa ihop med mina tidigare böcker tvingas jag nu lämna ostörda, när jag mest av allt skulle vilja störa dem med min nya favoritbebis.

Och jobbigast av allt: när folk och bekanta frågar mig vad jag sysslat med på sistone framstår jag som en lätting och odugling som inte kan peka på en enda riktigt aktuell titel.

Vi måste ju alla bidra till produktionen. Grottekvarnen får inte stå stilla. Och det nya året har redan startat.