• Miriam Lannge Lidin publicerade en uppdatering 7 år, 5 månader sedan

    Jag har varit långt, långt borta från Rut Hillarps universum de senaste dagarna!

    Istället har jag ägnat mig åt allt från Majken Johanssons poesi som jag skrivit en bloggtext om till nästa poesisamtal, Rosa Luxemburgs marxistiska tankegångar i ett föredrag av Nina Björk, samt presumtiva nobelpristagare i ett program som jag och några kollegor höll på Göteborgs Stadsbibliotek i samband med utnämnandet som livestreamades på trappscen. Så kom det oerhört överraskande beskedet att årets nobelpriset gick till Bob Dylan. Det lär finnas spår av Dylan i Katarina Frostensons Sånger och formler hon citerar låten Turn, turn, turn och det är lite intressant tycker jag eftersom hon sitter med i nobelkommitten. Jag tycker Malte Perssons bloggtext ”Bob Dylan !?!” tagit upp intressanta tankegångar om Bob Dylan ur ett poesiperspektiv.

    Nu när ska jag återvända till Rut Hillarps värld och den tredje poesicirkelveckan känns temat mörker och död väldigt avlägset. Jag läser dikterna i Nattens språk som gavs ut på Ellerströms 1995 parallellt med Kärlekens ödeland för att återfinna tankegångarna och den poetiska tonen som finns i Hillarps lyriska landskap. Nu är jag där!

    Håll till godo med två dikter om mörker och död; det är ju trots allt höst!

    “Döda min sanning”

    Döda min sanning

    men låt mig leva

    döda mina fötter och min hals

    svep mig i det smälta vaxets smekning

     

    Då växer mina ögon oerhört

    jag orkar inte lyfta huvudets skal med dessa

    tyngder i

    Men dina ögon är redan långt borta

    lugnt vilande i sig själva sänder de frihetens örnar

    mot rymden

    och dina läppars vemod

    kommer alla frågor på skam.

    Ur Solens brunn, s 52

    “Det röda mörkret djupnar”

    Det röda mörkret djupnar och dränker den sorlande bäcken

    och de silvergröna ödlornas sakta förkolnande

    kroppar

    Genom flammorna skälver det spjut

    som en gång ska stinga min sida

     

    Min hud har tusen händer

    och alla hatar de varandra svartsjukt

    Alla vill de äga det sköna spjutets kärlek

    sluta sig kring dess spets

    och blödande följa dess bana

     

    Alla vill de dö av salighet

    Men än är inte tid för denna smärtas brus

     

    och spjutet snuddar endast helt lätt vid deras

    trånande ådror

    försvinner i havet med ett skratt.

    Ur Solens brunn, s 66-67