-
Miriam Lannge Lidin publicerade en uppdatering 7 år, 5 månader sedan
Jag har varit långt, långt borta från Rut Hillarps universum de senaste dagarna!
Istället har jag ägnat mig åt allt från Majken Johanssons poesi som jag skrivit en bloggtext om till nästa poesisamtal, Rosa Luxemburgs marxistiska tankegångar i ett föredrag av Nina Björk, samt presumtiva nobelpristagare i ett program som jag och några kollegor höll på Göteborgs Stadsbibliotek i samband med utnämnandet som livestreamades på trappscen. Så kom det oerhört överraskande beskedet att årets nobelpriset gick till Bob Dylan. Det lär finnas spår av Dylan i Katarina Frostensons Sånger och formler hon citerar låten Turn, turn, turn och det är lite intressant tycker jag eftersom hon sitter med i nobelkommitten. Jag tycker Malte Perssons bloggtext ”Bob Dylan !?!” tagit upp intressanta tankegångar om Bob Dylan ur ett poesiperspektiv.
Nu när ska jag återvända till Rut Hillarps värld och den tredje poesicirkelveckan känns temat mörker och död väldigt avlägset. Jag läser dikterna i Nattens språk som gavs ut på Ellerströms 1995 parallellt med Kärlekens ödeland för att återfinna tankegångarna och den poetiska tonen som finns i Hillarps lyriska landskap. Nu är jag där!
Håll till godo med två dikter om mörker och död; det är ju trots allt höst!
“Döda min sanning”
Döda min sanning
men låt mig leva
döda mina fötter och min hals
svep mig i det smälta vaxets smekning
Då växer mina ögon oerhört
jag orkar inte lyfta huvudets skal med dessa
tyngder i
Men dina ögon är redan långt borta
lugnt vilande i sig själva sänder de frihetens örnar
mot rymden
och dina läppars vemod
kommer alla frågor på skam.
Ur Solens brunn, s 52
“Det röda mörkret djupnar”
Det röda mörkret djupnar och dränker den sorlande bäcken
och de silvergröna ödlornas sakta förkolnande
kroppar
Genom flammorna skälver det spjut
som en gång ska stinga min sida
Min hud har tusen händer
och alla hatar de varandra svartsjukt
Alla vill de äga det sköna spjutets kärlek
sluta sig kring dess spets
och blödande följa dess bana
Alla vill de dö av salighet
Men än är inte tid för denna smärtas brus
och spjutet snuddar endast helt lätt vid deras
trånande ådror
försvinner i havet med ett skratt.
Ur Solens brunn, s 66-67