Nu vet jag inte om jag skriver på rätt ställe. Jag provar!

Forts. Läsdagbok Kupé nr 6 av Rosa Liksom.

Tyvärr kan jag inte skriva så mycket om handlingen eftersom vi ska ha boken på
en annan boksajt. Något kan jag väl emellertid belysa här.

Jag tycker mycket, mycket om språket. Poetiskt och målande. Man ser ”allt” framför sig.
Åtminstone gör jag det eftersom jag har varit i dåvarande Sovjet tre ggr. Har åkt tåg mellan Lenngrad
(S:t Petersburg) och Moskva. Det är så skönt med en person som skriver osentimentalt och sakligt, men ändå med utsökt sinne för detaljer och levnadsvillkor. Jag njuter av att läsa om matvaror (ofta brist på dylika), byggen, människor av olika folkslag, alla Volga, Lada, Moskovitj, trådbussar, spårvagnar, björkskog, taiga, Sibirien…
Inte minst alla dessa bytesvaror… Det råder brist på i stort sett allting…

Stirrade på ett ord med ”most”… Tänkte: ”Det där ordet känner jag igen…”.
Bro på ryska? Det var det!! Jippiiee!

Vill visa ett exempel på det vackra språket:

”Innan hon somnade lyssnade hon till ljuden i den uppvaknande staden. Hon tänkte på Sibiriens
disiga skog som förlorat sin kraft och som breder ut sig som en mur vid randen av de
vida fälten. Hon tänkte på snöiga, stela gränsmarker, där renhjordarna strövar likgiltiga omkring, makligt letande efter mat, ogenomtränglig vildmark, obetydliga backar, obebodda trakter, snöyra, myggsvärmar och höstens orörliga, dimmiga fukt som har svept in en liten by i sig själv.” (S.168)