Det sägs att det finns fler författare än läsare i Buenos Aires. Det är förstås en överdrift, men det är många som skriver och drömmer om sitt författarskap. De flesta författare kan därför dryga ut inkomsten genom att ta emot skrivsugna elever i sitt vardagsrum en eller flera dagar i veckan.
När jag praktiserade i Buenos Aires under ett halvår på en kulturtidskrift ville jag passa på att utmana mig själv i att skriva på spanska. Jag hörde talas om Liliana Hekers skrivarcirkel, en respekterad författare som publicerat mästerliga noveller i femtio år.
Varje måndagskväll välkomnades vi in i hennes våning. En vit, stilig katt strök nonchalant förbi då och då. Liliana var lika elegant, vänlig och respektingivande. Vi var en grupp på cirka tio personer som fick turas om att läsa medtagna texter. Allt skedde muntligt, var och en läste upp sin text och man fick lyssna koncentrerat för att i tur och ordning sedan ge feedback.
Dessa kvällar, som pågick i närmare fyra timmar, var bland det värsta jag varit med om, och samtidigt ärofullt och lärorikt. Jag fick koncentrera mig som jag aldrig hade gjort förut, jag var inte alls van att ta in en text muntligen, jag ville ha den i handen och kunna sitta med penna och stryka under och göra små plus och minus och frågetecken och stjärnor. Jag ville kunna läsa om. Jag ville stanna vid vissa ord och meningar och läsa dem långsamt. Här gick det i en rasande fart, på spanska, som jag visserligen kan flytande men inte lika säkert som svenskan. Jag satt som en tryckkokare dessa fyra timmar, lyssnade så öronen glödde, antecknade febrilt det jag hann uppfatta som styrkor och brister. Det var roligt när jag själv fick läsa, om än nervöst. När jag kom ut på gatan för att ta min buss i kvällsmörkret pyste trycket ut och huvudvärken kom. Jag var helt färdig. Och jag hade en veckas vila till följande måndag.
Varje vecka tvingade jag min spanska väninna Sandra att strängt rätta grammatiken i min text. Även hon fick jobba hårt för min personliga utmaning. Ändå fanns där kvar en viss ton, en svensk rytm, mina korta, kanske avhuggna meningar gentemot de långa spanska. Hur jag formulerade mig, mina betraktelser, huvudpersonens försiktiga personlighet. Det främmande lyste igenom i språket.
Jag skrev på en roman det halvåret, även när skrivarcirkeln hade sommaruppehåll, under sysslolösa stunder på tidskriften och när redaktionen var på semester. Jag satt under de hetaste veckorna på kontoret, högst upp i höghuset mitt i city, och skrev. På ett tak nedanför fönstret snurrade en liten änglafigur av stål. Jag tittade ofta på den, den höll mig sällskap.
När jag kom hem till Sverige försökte jag översätta romanen till svenska, men det funkade inte alls. Jag märkte att jag skulle behöva skriva om varenda mening, alltihop. Antagligen var det den där märkliga klangen i spanskan som höll ihop det, min främlingsspanska.
