Efter hektiska dagar på Bok&Bibliotek var jag igår på besök hos hundraåriga (!) Dagmar Falk, min mentor här i Lund. Hon är språkvetare – slavist och rumänist – sen mycket länge.
Jag visste att hon hade suttit och väntat ivrigt på att jag skulle komma hem och rapportera om bokmässans rumänska tema, om författarmöten och upplevelser. Och det var precis det jag gjorde.
– Det påminner mig om när jag kom till Rumänien första gången för femtio år sen, säger Dagmar när jag berättar om Norman Manea och hans böcker. Om att folk liksom levde dubbelliv och man hörde det tisslas och tasslas. Jag minns en judinna på språkinstitutet där jag satt. Hon ansökte om utresetillstånd – och blev omedelbart avskedad. Trots att man på papperet hade rätten att göra det.
Så pratar vi i timtal, Dagmar och jag. Ända sen jag som franskstuderande här i Lund för över fyrtio år sen anmälde mitt intresse för att också läsa rumänska, har Dagmar undervisat och följt mig och uppmuntrat mig. Det är en sorts vänskap och mentorskap jag skulle önska alla. Jag vet att det är sällsynt – men jag är övertygad om att man åtminstone kan börja med att försöka betyda nånting för nån annan, söka intressera sig för, stödja och uppmuntra. Generöst dela med sig av det man kan, och vara på en gång uppriktig och uppmuntrande.
Vi fortsätter vårt samtal, Dagmar och jag. – Ögonblicket är större än evigheten, som Mircea Cărtărescu sa i sitt tal på bokmässan.
Ja, alla behöver en mentor. Men ack, så svårt det är att finna en! Trots att jag har mött en hel bunt erfarna och äldre människor, har jag inte riktigt funnit någon som jag kunnat se som min mentor. Men det är viktigt att känna stöd hos äldre kolleger i branschen. De kan hjälpa en att se bortom hinder och prövningar, och dessa erfarna människor är själva ofta talande exempel på att allt löser sig till slut, trots alla motgångar som möter oss i livet.
Den moderna varianten av den klassiska mentorn är kanske den personliga couchen. Men den kostar pengar och har ett tio-punktsprogram med råd för hur du ska nå dina drömmar. Mentorskapets hemlighet är snarare det ömsesidiga lärandet där även mentorn får ut något av att ta del av sin adepts liv och arbete.
Jag är ofta inte sen med att ge råd till människor som är bra mycket yngre än jag själv. Jag tror att det kan vara till hjälp. Ibland vet man inte ens vad det är man behöver hjälp med, vilka frågor man behöver svar på, utan det behövs någon som från ett annat – och mer erfaret – perspektiv kommer med tankar och råd.
Så fint att du har Dagmar!
Obs! Personlig c-o-a-c-h menar jag, inget annat…!
Tack för ditt tänkvärda svar, Wilgot! Det känns precis som en fortsättning på det jag skrev. Jag tror vi måste fortsätta utbytet!
Absolut! : )