Noveller var länge helt ointressanta för mig. Visst läste jag någon bra av Hjalmar Söderberg eller Anton Tjechov, men jag fattade ändå inte riktigt grejen. Jag tyckte genuint illa om kortformen som låter en berättelse knappt börja innan den tar slut. Dessa samlade historier som kräver så mycket engagemang av mig som läsare – gång på gång på gång…

Men så hände något, i olika former kom novellerna smygandes till mig och jag upptäckte att jag faktiskt gillade! Fast jag har stor respekt för genren, som jag tycker kräver en helt annan sorts koncentration och snabb fokusering än romanen. Samtidigt gör kortheten det möjligt att lätt gå tillbaka, stanna upp, smaka på orden. Korta noveller ger snabba övergångar mellan skeenden, kräver snabb omställning hos läsaren – och bjuder in till en långsammare läsning. Så dubbelt. Numera läser jag då och då noveller – med glädje. Men jag har ännu inte vågat mig på att läsa något av Alice Munro av rädsla för att bli överväldigad – om och om och om igen – av hennes texter som jag hört ska vara starka.

I perioder har vi läst noveller högt på mitt jobb. Det har visat sig vara ett ypperligt sätt att mitt under rusningstid släppa ut litteraturen i biblioteket, få människor att stanna till, slå sig ned och lyssna. Några högläsningsfavoriter för egen del är till exempel den kluriga Lammsteken av Roald Dahl som håller åhörarna i spänning trots att historien väl är rätt känd vid det här laget. En annan lyckad högläsare är Det bortglömda barnet av Ulf Nilsson som finns med i samlingen Elefanten i biblioteket. I den blir ett litet barn kvarglömt på just biblioteket av sin tankspridda mamma, men som tur är finns sockerbitar att äta och böcker att få intellektuell stimulans av. Pojken växer sig både stor och smart och blir särskilt bra vän med trollen med de stora näsorna. Vilket leder till min stora älskling Granen av Tove Jansson, från samlingen Det osynliga barnet, som vänder och vrider på begreppen kring jultid.

DSC01374

Ett par novellister jag tycker mycket om från min egen läsning är Miranda Julys smått absurda i Ingen hör hemma här mer än du. I den kan man t ex läsa om pensionärerna som går i simskola i vardagsrummet hemma hos berättaren… Jhumpa Lahiris kloka och intressanta Främmande jord och Den indiska tolken är också fina novellupplevelser. Jag blev även förtjust i Frode Gryttens noveller som utgår från målningar av konstnären Edward Hopper och finns samlade i en box, med en novell per tavla, förenade under titeln Rum vid havet, rum vid staden. Att jag redan innan gillade Hopper gjorde inte saken sämre. En annan författare som jag tyckte mycket om att läsa var Lydia Davis, som tilldelades The Man International Booker Prize 2013. I Samarbete med fluga utmanar hon läsaren med små medel, såsom skiftningar i betoning eller val av grammatik. Hon är en mästare i både kortkort och mellanlångt och jag gillar hur hon breddar genren. Vad sägs t ex om den här?

Samarbete med fluga
Jag skrev det där ordet på papperet,
men han lade till apostrofen.”

Jag har massor kvar att upptäcka därför är det trevligt att möta andra mer hängivna novelläsare, till exempel Anna som skriver på bloggen Och dagarna går. I början av året satte satte hon en novellvåg i rörelse, åtminstone i bokbloggsvärlden. Anna delar frikostigt med sig av sin egen läsning och samlar andra novelläsare omkring sig. Hos henne kan man få massor av tips på noveller att läsa och på olika ställen där man kan finna dem!

Någon gång skulle jag gärna vilja vara med i, eller kanske till och med själv starta, en novellcirkel. Tänk att få fördjupa sig så i en kortare text, att verkligen grotta ned sig och gräva i allt från språk till tematik och handling. Det skulle vara godis för en läsare! Eller vad tror du?