Femte dagen, 13 januari

I lördags blåste tung, blöt snö in över staden. Allt blev hastigt inbäddat i vitt. Söndagen bjöd på skidväder. I går kom mycket mera snö, som helt begravde vägarnas grus, hjulspår och is.

Vintern får mig att tänka på en av Tua Forsströms dikter i samlingen ”Parkerna. Den som börjar så här: ”Och så är festen över”. Den dikten tycker jag fångar livsresan i några få rader. Leta upp den och prova att läsa den själv! Här en liten del: ”… Det snöar över skräp/ och serpentiner, det snöar över/ snön och några ljus i snön som yr likt/ svindel. …”. I Tua Forsströms dikter finns alltid en speciell ton. Hon målar ofta upp bilder som hon fått inspiration till av naturen. Här i dikten faller snön stilla, ljus blossar upp, snön yr. Det är lätt att se det hela framför sig! Jag tycker att det i hennes dikter finns humor och vemod, och att de ger tröst.

I samlingen ”Efter att ha tillbringat en natt bland hästar” finns en dikt som börjar: ”Snön yr över innergårdens rosor./ Tog inte stövlar och halsduk med, bläddrar/ i böcker, vet inte vad jag skall göra av allt ljuset! …”. I den här diktsamlingen finns också de här dikterna, ”Jag kände en man” och ”Jag kände också en annan man”. De är verkligen värda att läsas!

1998 mottog Tua Forsström Nordiska rådets litteraturpris och 2007 fick hon ta emot Svensk Biblioteksförenings Aniarapris. Hon har fått många andra priser också.

När jag skriver om finlandssvensk poesi kommer jag också att tänka på två andra finska författare vars prosaböcker kanske numera bara finns kvar i få exemplar på biblioteken. Deras böcker har varit stora läsupplevelser för mig!

Den ene författaren är Oscar Parland (född i Kiev 1912, död i Helsingfors 1997) som bl.a. har skrivit ”Den förtrollade vägen” och fortsättningen ”Tjurens år”. Benedict Zilliacus dramatiserade dessa två romaner som filmades för tv av Åke Lindman 1986 och 1988. Mycket fascinerande tv-filmer! Böckernas handlingar om pojken Rikis barndom är förlagda till Karelska näset. Kriget 1918 ses genom Rikis ögon. Författarens första språk var ryska. Man talade också tyska i familjen. Finska och svenska lärde han sig senare. Romanerna är skrivna på svenska.

Den andre författaren är just Benedict Zilliacus (född i Helsingfors 1921, död 2013) vars bok ”Båten i vassen”, utgiven 1990, är placerad på bibliotekens biografihylla. Den har ett mycket vackert skönlitterärt språk. Gränsen mellan skönlitteratur och det självbiografiska är alltid svår att dra! Även denna bok är en barndomsskildring från Karelen. Benedict Zilliacus återger minnesbilder från barndomshemmet utanför Viborg, ett paradis som gick förlorat i kriget. En mycket fin skärgårdskildring!