Profilbild
2015-07-29

Den här vårkvällen kom lite av deras förflutna liv till mig igen, med kvinnan som jag inte hade sett på så många år. Hon var mindre och tunnare än jag kom ihåg och äldre förstås, nästan helt vithårig.
Hon frågade: Hur det är med mamma? Men innan jag ens hunnit börja formulera svaret, sa hon att hon tyckte så mycket om min bok. Sa inte din mamma att jag skrev det i julhälsningen?
Jag skakade på huvudet och kanske hann hon höra mitt nej, innan hon höjde handen och vinkade.
Sedan var hon borta.

Sedan dess har det korta mötet legat kvar och skavt och pockat på uppmärksamhet. Jag känner av hennes brådska också nu i det stilla rummet. Och jag ser hur hennes ansikte rymde det yngre ansiktet och det var nog denna spegling av det förgångna som utlöste minnesreflexen – den där känslan av söndagsstämning i huset med veranda och vattenblänk, med den blå filten och mamma och pappa.

Om min pappa hade levt nu, hade han varit lika tunn som hon?
Jag försöker se honom framför mig som den gamle man han aldrig blev. Det är svårt, men det har länge varit svårt att se honom tydligt. Han kan komma emot mig i drömmarna, men det är svårt att se honom på nära håll.