Profilbild
2015-05-17

Jag tänkte att jag skulle låta mitt sista blogginlägg inspireras av min favoritpoet Ted Hughes. Hughes strävade efter att avsluta sina dikter “on an upbeat note”, det vill säga med en positiv känsla. Vad som än hade skett i dikten så ville Hughes att slutraderna skulle innehålla något slags hopp.

När jag vaknade i morse regnade det. Jag har alltid älskat regn. Mitt första minne av ren lycka är när jag sitter i min barnvagn och hör regnet smattra mot suffletten. En känsla av totalt lugn och välbefinnande, av att ligga tryggt nedbäddad och se staden tvättas ren. Att befinna sig mitt i det forsande regnet, men själv vara alldeles varm och torr. Regniga dagar är kravlösa, till intet förpliktigande. Soliga, vackra dagar kan onekligen vara underbara, men de ställer krav. Det duger inte att stanna inne och läsa en molnfri dag, inte när du bor i ett land där sol är lika sällsynt som en restaurangmeny utan särskrivningar. Soliga, lediga dagar kräver aktivitet, picknickar, bad, eller åtminstone några timmars uteserveringshäng. Att vakna en söndagmorgon till ljudet av regn mot fönsterrutan är bland det bästa jag vet. I morse kvittrade fåglarna obekymrat, som om det inte alls bekom dem att bli våta om vingarna. Jag låg länge och lyssnade till deras tjatter innan jag lagade frukost som jag långsamt åt i sängen. Tog mig iväg till min yoga, kom hem efter några timmar, tog återigen på mig pyjamasen (side note: det går alldeles utmärkt att vara disciplinerad i pyjamas!) och kröp ner i sängen tillsammans med bok, anteckningsblock, penna och katter. Låg så några gudomliga timmar.

Alla som lever med en katt (eller två, om du har riktigt tur) vet att de hyser en stor kärlek till det skrivna ordet (och till kartonger). Jag kan inte slå upp en bok eller en tidning utan att en katt lägger sig över den. Den absoluta kattfavoriten är när jag har skrivit ut ett manus och brett ut sidorna över golvet för att få en överblick och arrangera diktordningen. Katter älskar att bokstavligt talat vältra sig i poesi. Att liksom gnugga in den i pälsen. De rullar vällustigt runt, runt tills sidorna är skrynkliga, håriga och i total oordning. Katter älskar också att somna på den hand som just är i färd med att anteckna något eller vända sida. (Om det här inlägget är fullt av konstiga radbrytningar och stavfel så skyller jag det helt och hållet på Mary Shelley, till vardags kallad Kjelle. Inte Frankensteinförfattaren, utan vår skam- och svanslösa katt, som har lagt sig över datorn så att hennes svartvita kropp skymmer hela tangentbordet. Jag får helt sonika trycka ner fingrarna där jag tycker att bokstäverna borde finnas, och hoppas på det bästa.)

De kravlösa ögonblicken är oerhört få. Det finns alltid saker att göra, viktiga, brådskande saker. Men just nu är trottoarerna alldeles våta, träden är tunga av grönska, fåglarna kvittrar igen, jag är mätt, belåten och sängen är bäddad med rena lakan. Snart ska jag börja lyssna på en av mina absoluta favoritpoddar, Serial (rekommenderas!), och jag kommer sannolikt att somna mitt i. Jag känner mig ungefär lika tillfreds som jag var som tvååring i min vagn.

Så tack för att jag har fått skriva här, tack till er som har läst, och tack till katterna som har hållit mig sällskap!